Sara Melin
Lyllos dig som jobbar 75% och få vara hemma med barnen…. vilket lyxliv du lever.
Jag var nog hemma mer än det många dagar… och det var inget lyxliv.
VÄLKOMMEN TILL MITT LIV:
Mina morgnar startade tidigt. Allt för att förbereda och motivera min son att över huvud taget kliva upp ur sängen. Ett ständigt bråk om att kläderna inte passade, blev han fel väckt blev han arg till följd av det kom ett utbrott, det kunde vara att frukosten blev fel… fel skor, ville inte gå till skolan, stack från skolan, alltid fick jag skjutsa och alltid var det svårt att lämna och ta sig ut från bilen. Ständiga rutiner och ritualer som skulle följas.
Ofta åkte jag till mitt arbete med tårar som brände bakom ögonlocken. Alltid visste jag att snart ringer telefonen från skolan och jag på nytt måste motivera honom till att stanna kvar en till lektion till i skolan. Ofta upp mot 30 samtal per dag. Om jag inte svarade på sms i stundens ögonblick så kom det ofta 20 sms med orden.
SVARA!!!!
MEN SVARA!!!!
JÄVLA IDIOT.
SVARA DITT PUCKO….
SNÄLLA MAMMA SVARA JAG ÄR ARG!
JAG DRAR FRÅN SKOLAN NU OM DU INTE SVARAR NU!!!
Otroligt stressande. Till slut var jag tvungen att lägga undan telefonen och bara svara när det var rast och lunch, men då stacka han från skolan.
Jag anpassade i den mån det gick. Jag stekte pannkakor, gjorde köttgryta, värmde panpizza, köpte hem mängder av Karins lasagne allt för att underlätta när det var maträtter som skulle ” kännas rätt för stunden” gärna som frukost. Rätt mängd oboy pulver, han kände direkt om det var en sked för lite.
– Du ser till att din som kommer bestämma över dig Sara. Du kommer aldrig vinna en strid!
– Du skämmer bort honom! Han måste väl lära sig att äta tillsammans med andra? Han kan väl inte få komma med krav och bestämma? Hur ska han annars kunna lära sig? – Sätt lite gränser nu….. ( olyckskorparna kraxade högt, precis som om dom hade rätten att anklaga?)
En gammal fossil kommentar kunde vara : - Hur kan DU belöna honom när han inte kan bete sig?
-Har ni fått höra det nån gång?
I min värld belönar jag hellre om han lyckas att klara av saker som han trodde var omöjligt. Om dagen varit katastrof och han ändå lyckas med bedriften att lugna sig själv och ta sig tillbaka, till tex skolan, eller där vi i stunden var.
Varför ska man då bestraffa ännu mer genom att säga att du sköter dig inte och ofta är det våra egna förväntningar som gör att vi tycker att barnen misslyckas. Alla barn vill lyckas.
Om jag skulle bestraffa varje gång det sket sig då skulle han aldrig få någonting... vinner vi på det?
Nix…. vi förlorar.
Forskning visar att belöning och positiv respons växer vi av, även småsaker.
Men om vi bestraffar och säger nej för att inte ” mina” förväntningar upplevs... då kväver vi snart ett barn att se framåt.
Vad dom orden gjorde ont att höra…. det skar som knivar i mitt hjärta att höra alla dumheter jag gjorde som inte kunde uppfostra honom enligt andra. Det skar i mitt hjärta att folk pratade om oss.
Men som mamma var det tufft. Extremt tufft….
Jobbet har alltid varit ett andningshål. När jag blev utbränd var det inte jobbet jag behövde sjukskrivas ifrån, det var omständigheterna hemma. Men det går ju inte. En ond spiral blev det… ända tills den dagen då jag bestämde mig till 100% att sluta lyssna på vad andra sa. Jag skulle göra det på mitt vis för att orka.
Kvällarna var jobbiga. 125 kullerbyttor i soffan innan läggdags. Han hade som ” grej” att linda in sig i julgransbelysning och köra en liten dans i kalsonger varje kväll. Precis när han skulle krypa ner i sängen blev han alltid hungrig. En ständig fight innan jag förstod att det var då han var hungrig när medicinen gick ur kroppen…. Ofta var det riktigt stor middag kl 22:30 när jag var dödstrött och försökt lägga honom sen kl 20:30….
Ett tag sov vi i koja varje natt, jag var alltid tvungen att ligga nära tills andetagen gled in i sömn. Ofta tog det 3 timmar, och när jag smög försiktigt ut ur rummet så vaknade han… – Vart ska du mamma?
Det var bara att lägga sig ner igen. Många var dom nätter då jag var tvungen att sova där inne i hans rum. Trygghet kände jag. Bortskämd sa andra….
Alltid en fight inombords om att jag gjorde fel fast jag kände att det var rätt.
Att jobba 75% var inte lätt.
75% jobb. ( Fast jobbade som 100% ändå)
300% mamma.
0% till mig själv.
0% till mina vänner.
0% till min man.
Jag gjorde scheman, planerade dagar, avbröt konflikter, var på möten, BUP, habilitering, skola, packade väskor, skjutsade och var med på alla träningar.
Hade en städerska som städade varannan vecka och tack gode gud för det! För jag hann inte ens städa en period i livet.
Jag tappade bort mig mer och mer…. ända tills jag nästan inte fans kvar. Jag glömde bort att skratta, kunde inte skratta längre, kunde inte umgås med vänner för jag kände mig inte glad…. vilket jäkla liv jag levde! Att jag står här och nu?
Det värsta är att det här pågår fortfarande i vårt land. Jag var inte den första mamman att uppleva det här…. inte den sista heller tyvärr.
Det här är ” vardag” för oss NPF föräldrar.
Jag brukar tänka att har du ett sjukt barn så att det ”syns” då blir det mer respekterat.
Men att säga till ett barn med ADHD att du måste lära dig att lyssna och göra som jag säger är som att be ett barn i rullstol att lära sig att gå…. – kom igen nu, var inte så fjantig. Lyssna nu! Gör som jag säger! – Tänk att DU alltid ställer till det!!!!
Våra barn behöver raka linjer som ett tågspår. Inget får avvika, inget som bryter mot dagens schema, då blir det kaos.
Idag föreläser jag runt om i hela Sverige om just hur man kan vända en nedåtgående spiral till en uppåtgående …. jag får dagligen meddelande och fin respons med frågor som hur gör du?
Boka mig för en föreläsning så delar jag med mig av allt jag gjort och kan. För idag lever vi ett mycket roligare och härligare liv. Allt går även när det känns hopplöst.
www.lillaspeedos-mamma.se
https://www.facebook.com/lillaspeedosmamma
Ha en fin dag!
//Sara
Vill du läsa mer? Eller lyssna på en föreläsning?
Kika in på min Facebooksida
Eller min blogg
Tills nästa krönika, Ha det bäst!
// Sara ” Lilla Speedos Mamma”
