Eva-Lena Larsdotter
Det är stor skillnad mellan att höra och att lyssna
Har du varit i en relation där du har känt att ni inte kunnat prata med varandra? Förmodligen är det är ganska vanligt. Jag är en sådan där som skilt mig från en man eftersom jag kände att han inte lyssnade på mig. Han var nog inte ens medveten om hur ensam jag kände mig, fast jag tjatade om det i flera år. Vi var två jämlika vuxna som kunde uttrycka oss och ändå kände jag mig inte förstådd. Det får mig att fundera över hur vi vuxna pratar och lyssnar på dem som vi kommer att ha den allra längsta och mest betydelsefulla relationen med: Våra barn.
Att höra innebär att uppfatta ljud med hörselsinnet, medan att lyssna är att medvetet uppfatta det som sägs och att anstränga sig för att försöka förstå. Jag tror att vi ofta glömmer bort att vi inte bara borde lyssna på barnen för att svara. Vi borde lyssna för att försöka förstå vad barnet berättar, känner och behöver. Eftersom vi från vår egen uppväxt har lärt oss hur det är ”normalt” att prata med barn skulle vi kunna skylla på vana. Men jag tror faktiskt att vi är lite lata också, för det kräver ju en rätt stor ansträngning att lära om sig.
Ingegerd Gavelin skriver i sin bok ”Att möta sitt barn och sig själv” att det finns en särskild vuxenvana som hon kallar för korrigeringsreflexen. Det är den som går i gång om du vill trösta ditt barn och samtidigt förmedla någon slags livserfarenhet: ”Vet du, det är ingenting att bli ledsen för att Jonathan har gjort slut, så ska du inte känna. Så där tänkte jag också som tonåring, men nu i efterhand vet jag ju att killar i den åldern är omogna och inte kan visa känslor. Jag tycker att du ska vara glad över att du nu har varit med om att någon har gjort slut med dig. Nu har du fått träna på separation. Det är ju bra.” När korrigeringsreflexen går i gång hos den vuxne känner inte barnet sig bekräftad, utan måste försvara sin känsla. När man måste försvara sig lyssnar man inte.
Jag tror att många föräldrar fastnar i något slags förklarande för förklarandets skull. De slår nästan knut på sig själva för att förmedla förnuftiga svar, som ofta hamnar alldeles för långt från det som barnet frågade om. Vi berättar för barnen hur de ska lösa problem för att det går snabbare. Vi tar oss inte tiden som barnen behöver för att reflektera och de går miste om att träna på att hitta lösningar. Om vi vuxna i stället hade varit nyfikna på barnets egna tankar läggs fokus på barnets egna förmåga och kompetens att upptäcka lösningen. Det stärker såklart barnets självkänsla och vi vinner ju också på att barnet blir mer självständigt.
Barn behöver känna sig sedda. När de har klättrat längst upp på rutschkanan och ropar ”Pappa, titta på mig” så vill de dela upplevelsen med dig. Om du då svarar ”Vad duktig du är” svarar du med en värdering fast barnet egentligen bara vill ha närhet, känna sig sedd och få dela glädjen. När mamman lagt ut bilder från barnets teaterföreställning på Instagram och är helt upptagen med att läsa alla likes och kommentarer på vägen hem, missar hon kanske att barnet känner sig ensamt eftersom det inte finns någon att dela upplevelsen med. I såna situationer riktar mamman sin uppmärksamhet mot den yttersta kanten av bekantskapskretsen i stället för den som är närmast.
Jag är en sådan där som både har många års erfarenhet av att arbeta med barn och en massa teoretisk kunskap. Jag vet hur jag borde göra för att vara en bra förälder.Men precis som hos många andra slår min inre autopilot på när jag är stressad, lite för hungrig eller trött. Med autopiloten påslagen blir jag tjatig. Jag lyssnar inte och läser inte av den andra personen. Det är sådant som händer eftersom jag är en människa och ingen förprogrammerad maskin. Det innebär också att det är mitt ansvar som förälder att hejda mig när jag märker vad som pågår. Jag brukar säga ungefär så här: ”Fasen, nu har jag blivit en sådan där mamma som går på autopilot och sådan vill jag ju inte vara.” Sedan ger jag mig själv lite andrum. Den paus som behövs för att tänka efter och bete mig på ett annat sätt.
/Eva-Lena Larsdotter
Eva-Lena, förskollärare med Magisterexamen i Barn- och Ungdomsvetenskap. Har fördjupat sig inom modern utvecklingspsykologi. Utbildad familjehandledare genom Family-Lab och utbildad i lösningsfokuserad metodik riktat mot barn och ungdomar. Eva-Lena är också grupphandledare på systemteoretisk och salutogen grund. Har även varit familjehem i nio år till åtta tonåringar och en elvaåring.
Eva-Lena Larsdotter, 50 år.
Familj: Saga 23, Tor 21 och Vira 16 år samt förlovad med min särbo med Tommie.
Bor: i Gävle
Gör just nu: Föreläser över hela Sverige med den nyskrivna: ”Barn är inte på ett visst sätt, de blir på ett visst sätt - en föreläsning för dig som vill veta vad du kan göra för att få ett bättre samspel med barn.” mer info hittar du här:
Mer info hittar du här: Hemsida/Aktuellt
