Annika Berggren
Annika Berggren
28 år ung. Utbildad socionom med anställning inom socialtjänsten. Ägnar fritiden åt diverse estetisk verksamhet, grubblande över inbillade problem samt gör överlevnadsplanering för dagen då zombies kommer. Frivilligt ensamstående mamma till sonen Elmer 1,5 år som blev till via donation.
Det krävs en fantastisk mamma för att vara två föräldrar
Kan man se på mig att jag är ensamstående?
Flottigt hår i en lös knut, fläckiga kläder, svettpärlor glittrandes på ovanläppen och en stirrig blick. Vi har alla sett henne. Den ensamstående mamman porträtterad i en film. Inte sällan framställs hennes liv som fullständigt kaos. Är det sådana vi är, vi ensamstående mammor? Vanliga människor som, likt dig och mig, försöker ta sig fram i livet? Är vi kaos?
Låt oss kicka ut Jante från texten här och nu. För egen del stämmer den ovan beskrivna bilden inte. Jag har överträffat mina förväntningar på mig själv i rollen som ensamstående förälder till min son Elmer; i skrivande stund 1 år, 6 månader och 5 dagar (men vem räknar?). Inför och under graviditeten hade jag väldigt mycket oro som gnagde. Förutom att fundera över ekonomi, boende och socialt nätverk så funderade jag även över egna behov, min personlighet och de förutsättningar som fanns. Jag tror att jag målade upp cirka hundra olika situationer varje dag och kom på både en plan A, B och C till varje situation. Lite av dessa tankar och funderingar har jag skrivit om i tidigare krönikor. Men här sitter jag nu, och är faktiskt kick ass.
Det känns inte alltid så – absolut inte – jag spenderar många kvällar med en gnagande och obekväm känsla där jag sparkar på mig själv och mina svagheter. Jag har gråtit på jobb - flera gånger – och upplevt att hjärnan inte riktigt hänger med sedan jag blev förälder. Jag har suckat och konstaterat att jag inte är den vän jag vet jag en gång var. Jag har trånande studerat bilder av en tidigare betydligt mer slank och vältränad kropp. Skrikit tyst på insidan. Förbannat min otillräcklighet. Jämfört mig med andra, sparkat lite mer på mig själv och brutit ihop i bilen utanför affären. Upplevt att jag flänger från hemmet, till förskolan, till jobbet, till förskolan, till hemmet, till sängen och om igen. Andan i halsen. Alltid lite disträ. Men det är inte egentligen hela sanningen. Inte ens nästan. Och konstigt nog är det ofta på fredagar som det landar i mig.
Det där med good enough…
Jag har gått ner i tid på mitt jobb. Det var ett beslut jag tog när jag bestämde mig för att börja jobba igen efter 1 år och 4 månaders föräldraledighet. Fredagarna är mina och Elmers dagar. Då slutar jag redan efter lunch och vi har hela eftermiddagen tillsammans. Ibland har vi träffat någon annan familj och lekt, ibland varit i parken och ibland bara gosat ner oss i soffan och tittat på Daniel Tiger. Men fredagarna är våra. Vid 18:30 lägger Elmer sig, lägenheten släcks ner, jag röjer undan och ett par timmar senare slår jag mig ner i soffan och andas ut. Här kommer nästan alltid min kick ass-känsla.
Jag låter blicken svepa över lägenheten vi flyttade till i somras. En ljus trea med öppen planlösning mitt i centrum. Ordningen som alltid råder innanför dessa fyra väggar. Trivsamheten som alltid känns. Katten Hedvig som sover fridfullt i den andra soffan. Vårt hem. Det som jag byggt upp och alldeles själv manövrerar. Jag - och ingen annan. Allt detta är min förtjänst. Det finns en stolthet i den insikten.
Mitt barn växer upp i ett tryggt och stabilt hem. Han har ett rum att dra sig undan i. Kylskåpet är alltid välfyllt. Detta för att jag har ett jobb, en inkomst och ett sinne för planering och struktur. Min famn är alltid redo för en kram. Elmer blir sedd samt lyssnad på, och är kallad ett skolboksexempel på trygg anknytning (vilket var en av mina absoluta största farhågor under graviditeten!). Vår lilla familj har massor av nära och kära som älskar oss, och som vi älskar tillbaka, trots att vi inte alltid har möjlighet att ses lika mycket eller ofta som förut. Vad mer kan begäras av mig som förälder?
Så beskrivningen ovan? Nja. Mitt liv är inte kaos och inte jag heller. Jag sparkar på mig själv helt i onödan. Jag upplever otillräcklighet helt i onödan. Jag är ensamstående men som jag tidigare också beskrivit; jag är även enastående. Jag gör allt detta själv och det är ta mig tusan inte lätt alltid. Så oavsett om du som läser är ensamstående, bonusförälder, förälder i en kärnfamilj eller vad som helst – sluta sparka på dig själv! Samhället utanför är hårt och kallt så det räcker och blir över, vi behöver i alla fall tro på oss själva.
You´ve got this!
High five!
Elmer min Elmer,
Du gör inte bara mitt liv till en bättre plats,
Du gör mitt liv till en plats överhuvudtaget.
Jag älskar dig.
// mamma
