Thomas Pettersson
Min man heter Sara
Oj, vad normer kan sitta fast förankrade i våra ryggrader. I varje fall hos mig. Jag anser mig vara en hyfsad upplyst person som arbetat med normkritik, normmedvetenhet, likabehandlingsplaner i många år. Jag har varit med i olika projekt och diskuterat det i många olika sammanhang. Jag tror mig sakna fördomar och anser att alla människor har lika värde. Går hyfsat bra när jag ska diskutera dessa frågor och är förberedd. Man är liksom på tå och vet vad som är politiskt korrekt. Men ändå går det åt skogen ibland. Och ibland ganska ofta. Jag blir avslöjad med kommentarer som sitter fast förankrat sedan barnsben. Ta bilden av kärnfamiljen till exempel.
För ett tag sedan hade jag ett samtal med en ny, kvinnlig medarbetare. Vi kom in på en del privata områden och jag frågade vad hennes man arbetade med. ”Mmm, min man heter Sara och arbetar inom sjukvården” svarade hon. Reflexmässigt utgick jag från normen hur en kärnfamilj ska se ut.
Det var lite pinsamt.
Jag skulle kunna rada upp en hel del sådana här situationer där jag och andra kommenterar fenomen som vi tar för självklara utifrån den norm som råder i samhället. Och där vi faktiskt inte har kommit längre än till stenåldern.
Jag skulle vilja sätta in det här i perspektivet för de vuxna och barn som lever i bonusfamiljer där normen fortfarande är att vi ska leva i en kärnfamilj. Vilket jag tror det är. Vi tror att problematiken är densamma i bonusfamiljen som det är i en kärnfamilj när det hettar till och vi ska lösa konflikter. För det är det vi kan och har lärt oss. Vi håller oss till normen. Även om det är helt annan situation och andra redskap som behövs för att få bonusfamiljer att hantera sin situation. Vi behöver tänka på helt andra sätt än vad vi är vana vid.
Vi kan tycka att det är bagateller när vi fortfarande tänker i gamla normer och har föreställningar om hur det ska vara enligt våra reflexartade uttalanden. Men för personer som lever i normbrytande förhållanden är det allvar. De vill och behöver ha människor runt omkring sig som inte dömer eller fördömer deras val att leva. De kanske t.o.m. behöver hjälp utifrån deras normer. Då är det oerhört viktigt att vi fortsätter vårt arbete att jobba med normkritik och normmedvetenhet och slänger stenyxan och börjar arbeta med något modernare verktyg.
/Thomas
