Stina Pettersson
Måste det vara så jävla svårt?!
Vilken sommar vi haft. Och då tänker jag inte på vädret, semestern, den härliga sensommarkvällen, den goda sommardrinken eller stunden vid stranden. Nej, för vår del har det nämligen inte varit så mycket av det där med härliga, mysiga och romantiska stunder. För vår del har sommaren bestått av att slutföra renoveringen av vår gård och helt ärligt så har den här renoveringen nästan tagit kål på vår relation.
Drömmen skulle kunnat sluta i en mardröm.
Jag vet inte om ni känner till dramatriangeln? Dramatriangeln är en modell som förklarar hur vi hanterar våra behov och vårt ansvar gentemot oss själva och andra. I dramatriangeln pratar vi om offer, hjälpare och förövare. Jag brukar mestadels vara en hjälpare men ibland hamnar jag i offerrollen. Men i den här renoveringen och slitet som varit så hamnade både jag och Thomas i förövarrollen. Roller som vi aldrig tidigare hamnat i. Inte samtidigt i alla fall. Vi brukar vara hyfsat bra på att kunna ta ansvar för våra beteende och reaktioner men denna gång var det svårt. Vi var slitna, trötta och hade knappt ens kraft att ta ett steg utanför kaoset. Vi gjorde alla de klassiska misstagen man kan göra i en relation. Vi ”gav oss” på varandra. Ja inte fysiskt. Några spärrar hade vi allt kvar. Men verbalt. Ingen av oss ville heller ge oss. Vi skulle ”vinna” och inte fasen såg vi att vi båda stod som förlorare. Utmattade, ledsna, förbannade och ännu längre ifrån varandra än tidigare.
Jag kastades tillbaka till början av vår relation. Där i början när vi trodde allt skulle vara guld och gröna skogar, där inga hinder fanns, men där jag inte såg skogen för alla träden. Där jag inte förstod vad som hände och varför vi inte arbetade tillsammans. Där han ville ha svängdörrar och där jag behövde veta vad jag skulle förhålla mig till. Där han sa ”men skit i det” och där jag skulle behövt en kram och orden ”jag förstår att du är ledsen” och ”Jag förstår att det är jobbigt”. Det jag inte visste då och som jag vet idag är att alla de känslorna är normala för oss som lever i en ombildad familj. Ingen sa det då. Jag säger det nu. Till dig. Till alla er som lever i en ombildad familj. Som tycker det är svårt. Som ibland känner er som den elaka styvmorsan. Som känner er som en gäst i ert eget hem. Som sitter vid matbordet och där ingen vänder sig till dig. Till er som så gärna vill ha en relation till er partners barn men där saker som du inte kan påverka står emellan. Till dig som känner sorg över att inte vara en del av. Till er som knappt står ut i er egen kropp för det gör så jäkla ont. Jag säger det till dig som känner svartsjuka mot din partners ex och hens barn. Jag säger det till er som tappar relationen för att ni har fullt upp med att försöka hantera vardagen med olika gränser, familjekulturer och regler.
Vet du, det är så många med dig som också känner så. Du är inte ensam.
Hur det gick för oss?
Jo, tack. Vi är klara med renoveringen. Vi har tagit steget ur kaoset och lärt oss otroligt mycket om oss själva och om varandra. Vi har tagit lärdom av den här erfarenheten. Vi har känt på de olika rollerna i dramatriangeln och vet hur det kan vara om man är båda i samma roll och jag vet vilken roll jag helst fortsätter att vara i. OM det nu spelar någon roll. Just nu älskar jag mest att vara jag.
Stina Pettersson, socionom och bonusfamiljeterapeut.
Utbildar och handleder i föräldrastödsprogrammet, Aktivt Ledarskap för Bonusfamiljen. Driver företaget Familjeträdet AB och kursgården Black Barn Bussjö tillsammans med min man, Thomas Pettersson.
Grundare av Bonusmaman Magazine.
Hemsida
Facebook
Instagram
