Sara Melin
Världsmästare på att koppla av!
Hej igen!
Sist jag skrev krönikan så lovade jag att berätta om hur jag gör för att koppla av, att njuta när livet rullar runt i 180... lite fortare än i ” normala familjer. Vilket inte har varit helt rätt alla gånger, men om man övar då kommer det.
Så här sitter jag och klurar i min stillhet. Ja, tro det eller ej men jag sitter här helt själv. Strax semester och jag börjar sakta gå ner i semestermood. Jag har grillat med barnen. Hällt upp ett glas rosé och lagt mig i hängmattan.
Så slår det mig att jag måste vara världsmästare på att kunna koppla av och mikronjuta.
Från att minsta sonen har kört racet här hemma med alla sina impulsiva idéer. Ja ni som har barn med ADHD vet:-) motorsågen framplockad, häcksaxen, golfbagen, bobben, hamster buren, vattenslangen, ja allt har stått ute. Vi har tom haft en hamster begravning i rabarber busken med skön musik och tända ljus.
Med ADHD så händer allt fort. Att sen plocka undan sina projekt som är till hälften framplockade och till hälften påbörjade är svårare. Där brukar det kunna bli konflikter.
Men inte idag.....
Vet ni vad jag gör?
Egentligen skulle jag börjat att plocka undan efter infernot som uppstått.
Men jag lägger mig själv i hängmattan med ett glas rosé! Känn på den!!!
Jag njutet till max. Jag har inte ens musiken på, inte TV:n..... jag lyssnar på fågelkvittret, mopederna i området, träden som prasslar i den ljumma sommarkvällen, pool-pumpen som halstrar ut värme....
Jag NJUTER och är lycklig över att jag kan ta hand om det här senare i kväll. Jag njuter av att ha semester snart, 2 fantastiska veckor med mannen i mitt liv.Sen egen semester med mina härliga barn. Vi ska fiska, låna husvagn, bada, grilla, äta gott och bara mysa.
Semestrarna när barnen var mindre var ofta förknippade med kaos. Om man säger så här… jag skulle behöva ha semester efter semestern hahaha…. . Allt som hände blev kaos. Vi kunde aldrig göra något spontat förrän nån av barnen vägrade att följa med. Dagarna var fulla av konflikter och jag förstår det idag. Jag visste inte om barnens svårigheter eller att dom ens hade en diagnos som gjorde oplanerade dagar till en pina.
Ibland behöver man reflektera över tillvaron. Vad betyder framdragna grejor och ett ständigt tjat när man kan få små guldkanter på tillvaron som att ligga i hängmattan 🙂
Eller stunderna när jag och min särbo tar cabben och åker slingriga vägar bara vi två. Det är guldkant på tillvaron!
När man har barn som har extra allt så krävs det också återhämtning. Jag har blivit rätt duktig på det. Men det handlar helt klart om prioritering. Förut ville jag ha 100 % ordning och reda, vilket jag gillar även nu. Men jag kan koppla av ändå.
Vissa dagar har det hänt så många saker att man nästan vill sätta sig och gråta. Då måste jag verkligen backa 10 steg… fundera på vad som hände. Kan jag göra något annorlunda? Oftast är svaret ja. Jag har haft för stora krav eller haft för stora förväntningar som inte har gått hem hos barnen. Ibland kan jag höra mig själv säga när jag kommer hem: - Varför har ingen kunnat stoppa in i diskmaskinen och dammsugit när det ser ut som ett bombnedslag?
- Därför att DU inte sagt nått , kan jag få till svar 🙂
Där och då måste jag ju faktiskt tänka till att de går ofta inte på automatik med dessa diagnoser… kanske som vuxna, men inte som barn…. en svårighet som är lätt att reta upp sig på, men som JAG måste lära mig att acceptera. Får dom tydliga uppgifter om vad som ska göras så har dom absolut fixat det. Det hänger ofta på oss föräldrar att förbereda och att förklara vad är de vi vill, att vara tydlig.
Jag är lyckligt lottad som har 3 super kreativa barn. Duktiga och trevliga , sociala och dom tar för sig.... som med alla 3 var dom 13 första åren tuffa.... sen har det bara blivit bättre och bättre, lättare och lättare med att dom lärt sig själv om deras brister och styrkor. Allt för att vi alltid har pratat öppet om ADHD, Autismspektra och Tourettes. Inget vi har hymlat om eller försökt att dölja. Dom har lärt sig att acceptera och vända sina styrkor åt rätt håll.
Ser med tillförsikt framemot lilla Speedos framsteg. Blev grymt imponerad när han häromdagen själv säger: - mamma jag måste ha mat NU jag börjar bli grymt irriterad. Vilket betyder att han har lärt sig vad han behöver.
Eller som när jag bad honom tidigare idag att städa till hamstrarna och han bara gör det!!!! Normalt för andra men inte för mig:-) Sånna dagar blir man bara så glad.
Jag kan ju garanterat säga att jag som mamma till barn med neuropsykologiska funktionsnedsättningar gläds oftare för saker andra föräldrar tar för givet… Då måste ju jag bli lite gladare än andra ? Eller?
Nä nu ska jag avsluta den här fina kvällen, jag blickar tillbaka på en fin helg med bonusbarn som konfirmerats, en helg hos min särbo med minsta sonen.
Jag ska skriva på nästa föreläsning för fritidspedagoger och vill ni… då går ni in på min Facebooksida, Instagram eller blogg och följer mig där. Ni kanske önskar en föreläsning? Jag utlovar igenkännande, skratt och sorg men också en rejäl dosa hopp. Ha en fin start på hösten.
Jag njuter vidare i min hängmatta
// Sara ” Lilla Speedos mamma”
Webbsida
