Karolina Palmberg
Det luriga är att våga be om hjälp.
I dagens moderna samhälle går vi omkring med vår urgamla hjärna programmerad för ett liv där vi fokuserade på det som inte fungerar, hot, faror och fiender, lurar överallt. Vi lever med föreställningarna att människor lurar oss så fort de kan och du kommer alltid att bli besviken. Vår urgamla hjärna behöver en känsla av sammanhang, att vara inkluderad och delaktig och få vara en del av ett samhälle eller grupp.
Om du dessutom lägger till den komplexa digitala utveckling som pågår så är det lätt att tro att alla andra är superhjältar, klarar allting själva, vilket till viss del är sant men också helt missvisande och fel.
Ingen människa klarar sig själv utan vi behöver varandra. I stort och smått, långt bort i världen och väldigt nära. Att hjälp sig själv och andra är en central del i att vara människa, att göra gott för sig själv och andra skapar hälsa och ger härlig känsla i kroppen. Att ge utan att förvänta sig någonting tillbaka skapar en ett kemiskt incitament en dopaminkick. Att göra gott för andra är inbyggda i vår fysik. Modern forskning visar att vi mår bra av att osjälviskt hjälpa andra utan att med att få pengar eller tjänster tillbaka ett mellanmänskligt beteende, vilket skapar lyckokänslor. En önskan att göra gott och att bidra med det vi kan i världen, vilket i sin tur skapar hälsa. Just detta givande men även tagande är en övning i empatisk förmåga. Vi påminns att vi i grunden är lika som människor och att vi behöver samarbeta för att överleva. ”Den som är snäll mot andra är mycket klok eftersom hon har förstått att det vi gör mot andra gör vi också mot oss själva” skriver Stefan Einhorn i boken Konsten att vara snäll.
En av mina tidigare chefer sa alltid när jag fastnade i behandling eller i ett dilemma eller problem och bad om hjälp:
Karolina – människor älskar att hjälpa till, bara de vet vad de ska göra. Du kan be patienterna och deras närstående om hjälp. Jag hade glömt bort att det var deras problem som skulle lösas och det var inte jag som skulle hitta lösningar. Så frågan är alltid:
Nu har jag ingen aning om hur vi ska gå vidare, hur ska vi, alltså du, jag och vi lösa detta?
Jag instämmer, det är så klokt, detta tänker jag ofta på och applicerar i vardags och arbetslivet. Det är en av mina styrkor, att lägga tillbaka ansvar till den som äger situationen och ser till att de har möjligheter, resurser och verktyg att lösa sin situation. Empowerment och rescilience när det fungerar som bäst- egenmakt att lösa sina egna problem och förmåga att resa sig igen efter en motgång.
Häromdagen läste jag en kort text på samma tema om att om jag lånar ut mitt problem till någon annan, beskriver hur det ser ut, hur det känns, vem som sa eller gjorde och frågar en vän eller någon jag litar på hur de skulle göra i samma situation. Då flyttas fokus utifrån kroppen och huvudet och ger ett helikopterperspektiv och eventuellt andra lösningar och alternativ kommer fram. Jag går omkring med en misstanke om att vi har slutat att mötas på riktigt att vara medvetet närvarande och vara schyssta kompisar både mot oss själva och andra.
En av mina starkaste värderingar som vi i familjen uppfostrar barnen och möter varandra med är ” hur kan vi vara en schysst kompis?”
Att vi gör vårt bästa och hjälper varandra och andra där vi kan, i det stora och det lilla och såklart utifrån våra unika egenskaper och möjligheter.
Exempelvis när vi reser bort packar vi i olika väskor så alla kan bära utifrån sin kapacitet, vi har olika sysslor som underlättar vardagslivet och vi hjälper varandra i skolan och på jobbet och våra vänner där vi har möjlighet. Sysslorna är baserade på våra styrkor och vad vi är intresserade av och har lust att göra.
Värderingen ”hur kan du vara en schysst kompis?” smittar av sig och flera av mina vänner använder den också i familj och arbetsliv. Vi är övertygade att världen blir då en bättre plats att leva på för oss alla - både för barn och vuxna.
Värderingen” hur kan du vara en schysst kompis?” visar sig också i att vi hjälper varandra med det vi kan här i världen, i det stora och det lilla. Att skänka tid, pengar och engagemang i en idrottsförening, till människor i en by i Zimbabwe så barnen kan gå i skolan eller i vårt lokala samhälle är vår tids rikedom och guld. Runt omkring mig ser jag så mycket gott som görs för andra, en vän som skänker varje månad av sin lilla pension till en familj som inte har någonting, en annan vän som engagerar sig i samhället och samlar in pengar till de som vågar be om hjälp. En tredje som alltid skänker sitt överflöd i bortskänkesgrupper på sociala medier, grupper där du kan be och få hjälp med stora och små tjänster, kläder, pengar, sällskap och annat.
Och till sist vill jag nämna alla volontärer jag under mina år i den ideella världen haft förmånen att träffa och samskapa med, de skänker av sin tid för att inspirera andra, de finns där och lyssnar, inspirerar och går före och visar att det går även om vägen är snårig. De som är schyssta kompisar när ingen annan har möjlighet eller finns där när vuxenvärlden sviker eller helt enkelt finns där alla dagar i veckan året om för andra och sig själva.
Det luriga är att våga be om hjälp. Kan du hjälpa mig med..? jag behöver hjälp med …har du tid att.. dessa få ord kan vara bland det svåraste att säga.
Rädsla att be om hjälp, hänger ihop med rädslan att bli avvisad, jag klarar mig själv tanken är lättare att hantera än att utsätta sig för risken att bli nekad att få vara med eller att bli nekad att få hjälp. I vår tid har uttrycket ensam är stark slagit rot och det verkar vara så mycket fokus på att vi ska klara allting själva. I min värld är ensam inte stark utan jag gillar att samskapa att vi tillsammans bygger en lite bättre värld att leva i, tillsammans med andra och med varandra. Att vi vågar uppmuntra varandra och oss själva att tänka självständigt, uppskattar nya tankar och skapar skillnad mellan tanke känsla och handling. Genom att uppmärksamma tankar och känslor och i lugn och ro och uppmuntra självständigt tänkande kan vi hjälpa andra och oss själva och hitta alternativa lösningar vilket bidrar till en lite bättre värld att leva i ensam och tillsammans!
Hur kan jag hjälpa dig? Kan du hjälpa mig?
5 skäl till varför vi mår bra av att hjälpa andra:
(källa Greater good science: Berkley university kalifornien)
- vi blir glada av att ge- endorfiner skapar helpers high
- Du får när du ger- generositet belönas
- Att ge väcker tacksamhet, tacksamhet skapar lycka hälsa och stärker sociala relationer
- Att ge är bra för hälsan, de som regelbundet ger löper lägre risk att utveckla ohälsa
- Att ge är smittsamt- testa!
/Karolina Palmberg
Karolina Palmberg bor i Stockholm och är utbildad beteendevetare Yogalärare och coach. I sitt egna företag är föreläsningar och yoga och coaching i fokus. Karolina har arbetat sedan 20 år tillbaka med ätstörningar och självskadebeteende just nu som vårdutvecklare på Dala ABC i Region Dalarna. Kontakt: www.karolinapalmberg.se karolina@karolinapalmberg.se
FAVVO:
Förståelse/ förlåtelse
Acceptans
Värme
Vänskap
Omsorg, dvs. säga ja och nej till saker.
