Agneta Björck
Det kunde lika gärna varit jag
Vi kan säga att mitt liv har två sidor den ena är en vuxen kvinna med stadighet i livet, hus och familj. Den andra är en liten flicka som startade tryggt med en hel del sårbarheter med från födseln. Den lilla flickan kastades mellan trygghet och svåra situationer och det verkar som det ökat styrkan i henne men avgrunden finns med och är ofta nära.
Vad är det jag vill berätta, att det är jag som hel människa som möter människor i mitt arbete med mina styrkor och mina svårigheter står jag där påklädd med utbildning, erfarenhet och ständigt närvarande nyfikenhet. Jag har upptäckt under mitt yrkesliv att jag spelar roll och särskilt när jag är ur form då jag kan påverka människor negativt och riskera att försämra deras liv påtagligt. Det låter hårt men är precis detsamma för mig när jag är patient och att avstängd, irriterad, orolig eller nedvärderande personal skadar lika mycket som jag kan göra.
Jag föddes med sårbarheter både fysiska och psykiska som kunde tippat mig över kanten till psykisk sjukdom eller att mina sårbarheter inom funktionsnedsättning hade påverkat min vardag så att jag även där hade behövt söka hjälp.
I mitt yrke möter jag människor som lika gärna kunde varit jag och det är ett motto som lever med mig och som påverkar hur jag möter människor. Om jag skulle tänka att det handlar någon annan sorts människor eller i värsta fall dom där vad skulle det då säga om mig? Det skulle säga att jag tror att jag är skyddad genom mitt yrke och att missbruk och psykisk sjukdom inte skulle kunna nå mig på grund av det. Visst låter det orimligt dumt eller hur? Det finns inget vaccin eller yrkesmässigt skydd mot varken psykisk sjukdom eller beroende det handlar om vad jag föds med, vad som händer mig i livet hur jag är rustad att möta livet och vilket stöd jag får eller tar emot.
Det finns ett citat av leg. Psykolog Bo Hejlskov Elvèn som följer mig genom de möten jag har ”Människor gör rätt om de kan”.
Möjligheten att göra rätt i en given situation beror på mina förmågor att hantera det som jag utsätts för och hur min dagsform ser ut.
I mitt arbete inom psykiatri och beroendevård händer det människor som söker vård just i det akuta läget inte har tillgång till hela sin förmåga att bedöma situation, hantera sina känslor eller sätt att tänka och då agerar på ett sätt som för mig som personal kan verka hotfullt, irrationellt eller som att hen inte vill ha min hjälp. Tänker jag då att hen har fullt ansvar och att hen nog inte vill uppföra sig som hjälpsökande tappar jag hela möjligheten att hjälpa.
Det räcker med att jag själv tänker på lägen i mitt liv där jag utsätts för mycket stress eller är rädd ,för att förstå att jag i de lägena inte är en saklig yrkesperson utan en stressad och rädd människa. Vad är det jag vill säga med detta då? Jo att när vi möter barn, unga och vuxna med en ökad sårbarhet i en situation där kontrollen över sig själv är tappad behöver vi när vi arbetar ta över ansvaret för mötet tills personen återfår sin egen kontroll och vi behöver göra det på ett sätt som inte skadar vare sig fysiskt eller psykiskt.
Vi drivs ju ofta av en reflex att lägga saker till rätta och berätta hur vi tycker att saker skall vara det vi då glömmer är att om jag eller någon annan människa tappat sin självkontroll så tappar vi också förmågan att överblicka vad som är korrekt att göra och säga i situationen. När jag tappar min självkontroll säger jag saker som normalt aldrig skulle komma över mina läppar, det framkallar omedelbar skam och jag kan ofta hejda mig på några sekunder och be om ursäkt och återfå min självkontroll. Skulle jag däremot vara påverkad, inte ha ätit eller sovit, vara rädd för tankar som jag upplever vill skada mig är det inte sekunder det tar för att återfå självkontrollen utan då behöver jag yttre hjälp både genom bemötande och en bedömning av rätt insats i stunden.
Vill vi göra ett bra jobb behöver denna tanke vara med oss alltid och vi behöver ha kunskap om vår dagsform, våra sårbarheter och hur vi hämtar kraft för att kunna agera i arbetet på ett sätt som visar att vi tar ansvar för situationen när det krävs och lämnar det åter till den människa vi möter så fort det är möjligt.
Jag mötte ofta förr kollegor som sa: ”Du har ett för stort hjärta i ditt arbete” och vet ni det har jag inte alls, jag har gjort ultraljud på det och det är normalstort. Däremot vet jag att mitt yrke har gett mig förmånen att få möta människor som kunde varit jag och som behövt mitt yrkeskunnande i korta eller långa perioder. Alla jag mött har varit människor precis som jag men mitt jobb har varit att tänka, bedöma, samverka prestigelöst för att ge dem bästa möjliga stöd för att kunna återhämta sig från missbruk, psykisk sjukdom eller få anpassningar för funktionsnedsättningar så att deras liv handlar om deras behov och vilja.
Jag har så oerhört många fina människor jag haft äran att möta genom mitt arbete och som lärt mig tacksamhet för det lilla och det magiska att få dela glädje när det går bra för en annan människa. Det vi som arbetar nära människor som har det svårt och ofta hittar destruktiva lösningar för sin inre smärta är att förstå att det är deras smärta och lösningar. Vårt arbete är att träget och med metoder, förhållningssätt, handledning och ett hållbart yrkesliv i fokus stå bredvid och dela vägen men inte ta över den. Vad jag tycker om eller vilka lösningar som är mina hör inte dit utan mitt intresse för just denna människas intressen, styrkor och alternativa vänliga lösningar är mitt fokus.
Stannar upp och ser människor passera i mitt minne med värme, glädje och sorg. Jag ser med tacksamhet på vad de lärt mig om livet och det komplexa arbete beroendevård och psykiatri är.
”Människor gör rätt om de kan och kan de inte behöver vi undersöka varför”
Agneta Björck
Handledare, Föreläsare, Verksamhetschef, Leg. Sjuksköterska
Vill du höra mera om det jag skrivit utifrån forskning, metoder och förhållningsätt? Hör av dig!
www.ostgotacare.se/utbildningar
0730672724
