Ulf Lidman
Att vilja vara till lags måste gå hand i hand med ett sunt gränssättande.
Jag har genom åren haft många kompisar som inlett kärleksrelationer med personer där det finns barn med i bilden. Familjer som nu ska välkomna en ny individ in i familjekonstellationen.
Att som vuxen komma in i en etablerad familj är lite av ett konststycke. Hur vi än vänder och vrider på det så är det något som ofta skapar kriser. Det kan bli lojalitetskriser mellan föräldrar och barn och lojalitetskriser mellan de vuxna. Detta är helt förväntat och normalt.
Det är ofta som jag drar paralleller till krishantering när jag stöter på nya familje- eller relationskonstellationer.
Att det blir reaktioner hos barnen men även hos de vuxna är helt förväntat och normalt. Dessa reaktioner kan vara allt från ilska och irritation till att någon isolerar sig. Jag har även sett personer som får ångest och oro vilket är direkt relaterat till förändringarna i relationsdynamiken.
Det faktum att det blir krisreaktioner inom den nya familjen/gruppen måste bemötas med normaliserande. Det är inte frågan om att det är fel på någon. Vi ska lägga bort felsökningsschemat direkt och istället inse att ilska, ångest, oro, nedstämdhet, isolering, rastlöshet, flyktbeteenden mm. är fullt normala reaktioner. Sjukdomsbelägg inte det faktum att människor reagerar. Detta gäller både barnen och de vuxna.
Den andra principen är att vara tillåtande. Tillåt reaktionerna. Uppmuntra dem. Lägg inte locket på dessa känslor. De är inte farliga och de är inte skadliga.
Många familjer är bra på att normalisera och tillåta. Det finns dock en fara inblandad med detta. Det kan leda till kaos. Det måste även finnas en viss ordning och reda när vi ska leva och fungera tillsammans.
Det är här vi måste våga prata om gränser. Krisreaktioner är bra, men det måste finnas gränser för hur dessa uttrycks. Här hör jag ofta sägas: ”Man måste våga vara vuxen!” JA det stämmer, det är de vuxnas ansvar att dra gränser.
Frågan är dock HUR vi drar dessa gränser. Jag brukar alltid säga i mina föreläsningar att ordet GRÄNS får aldrig finnas i en mening utan att ordet INKLUSIVE finns med. Inklusive vadå, undrar du kanske?
Jo inklusive den som ska förhålla sig till gränserna. Gå inte in och sätt gränser över huvudet på barn och ungdomar och sedan tala om för dem vad det är som gäller. DÅ har du garanterat en eskalerad situation där gränserna blir något som är till för att överskridas. Det lär inte bli någon harmoni i det hushållet. Föräldrar som pekar med hela handen har redan från börjat förlorat respekten hos de unga.
Det inkluderande sättet att sätta gränser börjar med att tillsammans sätta sig ned. Normalisera och tillåta de beteenden som behöver begränsas. Sedan börja i rätt ände med att titta på NÄR det är tillåtet att ge uttryck för dessa känslor och reaktioner. Locka fram detta tillåtande hos barnen och ungdomarna.
När vi sedan identifierat när det är tillåtet att vara arg, ledsen, utagerande etc. då vänder vi på det hela. Be barnen sätta ord på vad de tycker att det ska finnas för regelverk. När är det INTE ok att reagera?
En människa förhåller sig mer till sina egna ord än andra människors ord. Därför är det av yttersta vikt att locka fram gränserna från dem som ska hålla sig till dem.
Att våga vara vuxen handlar inte om att leverera förhållningsregler och sätt. Det handlar om att ha förmågan att kunna locka fram dessa. Att ta samtalen på den nivån som är lämplig för barnets ålder och mognad.
Normalisera, tillåta och gränssättande är viktiga ingredienser när det kommer till krishantering. Många gånger glömmer vi det där med gränser. Det kräver mer av oss som vuxna. Här gäller det att våga ta samtalen men också att locka fram det lösningarna hos de unga. Det är en av de svåra konsterna när vi bemöter krisreaktioner hos människor.
/Ulf Lidman
