Våga klättra över dina berg

Jag trodde att allt var bra. Jag hade ju roligt! Jag verkligen älskade att ha mycket att göra. Springa från det ena till det andra. Vara upptagen. Det var fart och fläkt och det skulle gå fort. Mycket fort. De som inte höll samma takt som jag upplevde jag som långsamma och jag kunde lätt bli irriterad om situationer inte gick enligt mina förväntningar. Jag hade alltid många projekt på gång, både på jobb och hemma. Mina långa att-göra listor var alltid fyllda och hade jag avverkat många punkter på listan så såg jag till att lika många att-göra-punkter kom till. För få att-göra punkter gjorde mig rastlös. I min värld fanns det alltid saker att göra. Dessutom var jag inte nöjd med mig själv om jag inte hade avverkat något en dag. Inte tänkte jag på att räkna in alla vardagssysslor och dylikt. Sådana sysslor var inte värt någonting i mina ögon. Dom skulle bara göras.

Min starkaste drivmotor och samtidigt mitt största energiläckage var ordet: MÅSTE. Du måste bli klar med detta, du måste sätta en snäv tidsram, du måste vara med på alla barnens aktiviteter, du måste baka själv, du måste leverera felfritt, du måste planera allt och räkna ut alla konsekvenser OM något skulle gå ena eller andra vägen, du måste springa 5 kilometer, du måste ha snygga kläder, du måste, du måste, du måste…för vad skulle hända annars? Det var aldrig en fråga jag ställde mig.

Förutom den här prestationssjälvkänslan som jag hade flödade alla tankar och tusentals idéer i min hjärna som om knappen ”snabbspolning” hade fastnat intryckt. Allt ifrån tankar om hur vi kunde bli mer effektiva på arbetet, oron hur jag skulle hinna med allt, till planering och logistik både hemma och på jobb. Några pauser för hjärnan fanns inte. Inte ens på natten då sömnen var dålig av all smärta jag kände i nacken som berodde på muskelspänningar av stressen. Emellanåt kändes det som mitt huvud skulle explodera av alla tankar och ostrukturerat kaos av att inte veta hur jag skulle prioritera i mitt prestationsfängelse.

Med stort engagemang i allt jag gjorde, höga krav och noggrannhet med en omedveten perfektionistisk läggning är jag säker på att allt detta tillsammans bidrog till att min hjärna och kropp helt enkelt inte orkade mer.

Jag styrdes av min plikt, mina egna måsten i tron om att jag hade kontroll. Istället hade jag tappat bort mig själv utan att jag visste om det och någonstans hade detta smugit sig in redan som barn. För jag hade tidigt lärt mig att plikten kom före hälsan. Jag levde i ovisshet och ingen hade talat om för mig hur jag verkligen kunde lära känna mig själv på djupet och bemöta detta. Resultatet blev till slut att kraven blev för stora och mina inre resurser minskade. Jag hade tappat bort glädjen och kvar fanns bara en person som gick på autopilot och stresshormoner.

Jag var inte medveten om att jag befann mig i en nedåtgående spiral av stressrelaterade tankemönster och beteende även om kroppen och hjärnan i många år redan signalerat många varningssignaler till mig. Jag förstod aldrig att det var stressen som var orsaken till att jag till exempel sov dåligt, ofta var irriterad, känslorna ”utanpå” kroppen, dömande mot mig själv, smärtan i nacken, nässelutslag på kroppen, spänningshuvudvärk som utvecklades till migrän, m.m.

Så den 31 augusti 2017 kom då dagen.

Det hände så plötsligt. Jag hade lagt mig för att vila på eftermiddagen då jag inte mådde bra. Sen kom den där underliga känslan av att det knäppte till i halsen och från halsen och nedåt stängdes kroppen av och jag kunde inte resa mig upp. Jag trodde att jag hade fått en blodpropp, kroppen blev så totalt kraftlös samtidigt som det kändes som jag hade influensa med väldigt hög feber. Min kropp var avstängd, apatisk och blytung och en känsla av att gravitationen hade inriktat sitt strålkastarljus just på mig. Och sen var det då doktorn på akuten som kom med beskedet att dom inte hittade något fel på mig och istället frågade mig om jag hade varit stressad på sista tiden. Det blev sjukskrivning för utmattning utan att någon egentligen förklarade för mig vad som faktiskt hänt i kroppen och hjärnan.

Dom första veckorna var jag helt i förnekelse. Jag kunde inte förstå att kroppen hade reagerat så starkt utan att det fanns en underliggande fysiologisk sjukdom. Det var då mina frågor kom: Vad är egentligen stress? Varför drabbade det just mig och så många andra i vårt land? Hur kan vi göra för att förebygga stressrelaterad ohälsa?

Idag är jag tacksam. Tacksam för att min hjärna med så stor kraft talade om för mig att det var dags för återhämtning och vila. Eftersom jag inte hade lyssnat tidigare så var detta enda sättet för att jag skulle förstå och vakna upp. Tack hjärna för att du såg till att jag tog en välförtjänt paus. Du räddade förmodligen mitt liv!

Med mycket vilja och beslutsamhet började då min inre resa genom att ”klättra över mina egna berg av motstånd”, att stanna upp och reflektera över vem jag var, hitta min potential, träna upp mina mentala förmågor och bli medveten om vilken riktning mitt liv skulle ta.

Det måste börja med dig själv. Den enda som du kan påverka till 100 % är dig själv. Du kan inte börja med att förändra dina relationer eller din arbetsgivare. Det måste börja med dig själv. Genom att börja bli medveten och förstå vad stress är och hur det påverkar din hjärna och kropp. Att börja se dina tankemönster samt använda verktyg som mindfulness och målinriktat mental träning kan du få ett mer välmående jag. Dom verktygen har hjälpt mig och många andra och det finns vetenskaplig forskning för att understödja detta.

Kanske hade jag och fler med mig lyssnat till sig själva om vi hade ställt till exempel följande frågor och framförallt lagt tid på att svara på dom:

Lever du livet fullt ut? Vilka rädslor (inre motstånd) har du som hindrar dig från att leva fullt ut?
Lägger du mycket fokus och energi på saker du inte kan påverka, på dömande, på oro och frustration?
Hur återhämtar du dig?
Prioriterar du det i livet som verkligen är viktigt för dig?
Har du känslomässiga sår som inte är läkta?
Har du ofta smärta i rygg, nacke, mage?

Jag lärde mig att ställa frågor till mig själv, jag lärde mig att ta pauser och träna min hjärna att tänka i andra banor än de jag var van vid, jag lärde mig att fokusera på rätt saker och prioritera för att undvika energiläckage, jag lärde mig att bli tacksam och vara i uppskattning. Det var början till vägen mot ”andra sidan” där det kom fram en mer välmående, lyckligare och medveten individ. Det var grönare på andra sidan berget. Mycket grönare.

Jag önskar att fler valde att göra sin inre resa utan att något livsomvälvande behövde ske. Jag önskar att fler valde vägen att på ett nyfiket sätt börjar upptäcka så mycket intressant och fantastiskt som finns gömt inne i oss själva. Men du behöver viljan, viljan att öka din hållbarhet och att må samt fungera bättre. Viljan och modet att våga se ditt inre motstånd, ditt inre berg som hindrar dig från att leva fullt ut. Så stoppa klockan nu! Det är aldrig för sent att ta ett första litet steg. Ett första steg till medvetenhet och chansen att öka dina valmöjligheter till ett mer välmående jag. Ett litet steg är i alla fall ett steg på väg. Men var beredd för det kommer krävas mod, tid, träning och tillit för att ta sig över dina berg. Men jag lovar, det är helt klart värt det!

Camilla Ihse

Camilla Ihse brinner för att lära ut hur man kan med medvetenhet, självkännedom och enkla verktyg må och fungera bättre i sin vardag och sitt livspussel. Hon bor med sin man och sina två barn och hon älskar att måla och skriva. Camilla driver företaget Ihsero AB och arbetar som kursledare och föreläsare i stresshantering, mindfulness och mental träning. Camilla har arbetat i 18 år med HR frågor i alla olika roller och organisationer.

Ihsero hittar du både på hennes hemsida

Instagram @ihsero

Facebook