Vi behöver alla någon och vara någons allt…

Den finaste gåvan att ge en annan människa är för mig ett rum. Ett rum där vi får vara den vi är. Ett rum med en vilande trygghet i relationen till varandra. Där jag är viktig, oavsett hur mina toner spelas. Där jag blir lyssnad till, utan att bli avbruten eller att någon är dömande inför vad som sägs eller uttrycks. Där känslorna får komma ut, i alla dess färgskiftningar. Oavsett, om det är glädje, ledsen eller frustration. Att det är känslor som behöver få ett uttryck. Kanske få hjälp att sättas ord på eller att sättas i ett sammanhang.

När vi ger våra barn ett sådant rum, så ökar barnets möjlighet att växa i sig själv och att förstå sig själv. För om vi vuxna ser, möter och accepterar barnets alla känslor, så är det lättare för barnet att möta sig själv med acceptans. För att kunna se oss själva, så behöver vi bli sedda. För den vi är. För den jag är. Egentligen spelar det ingen roll om vi är barn eller vuxen. Vi alla behöver ett sådant rum.

När vi möter barnet i sina känslor, så hjälper vi barnet att få en ökad medvetenhet om sig själv och att lära känna sig själv. En viktig förutsättning på resan genom livet – att veta vem jag är i förhållande till andra människor.

Vad är det egentligen som får oss att blomma i någons närvaro? Det är något jag kan fundera på emellanåt. Vad är det som gör att en del människor väcker så mycket fint i oss? Och att känna oss värdefulla och viktiga för den vi är? Mycket handlar om att mötas i en liknande våg av energi. Där en annan människa med sin speciella energi kan få saker att hamna i gungning i kroppen. En sammanstrålning som vibrerar.

Vilket fantastiskt glädjerus som kan infinna sig när det sker och hur det kan få tiden att stå still. Samtal som inleds utan givna svar. Där fokus kan skiftas innan en mening fått punkt. Till slut finns ingen röd tråd, mer än ett rum i vackerhet. Ett rum att mötas i och släppa ut det som behövde komma ut. Just då. I någons närvaro. En människa som för någon bara är någon. För en människa är det någons ALLT.

Att det handlar om emotioner och att de ofta är omedvetna i kroppen. Ända tills vi möter en människa som med sin speciella ton väcker dem till liv. Ger emotionerna ett uttryck och en känsla som uppstår därefter. De flesta av våra emotioner är just omedvetna i kroppen, men formas och skapas i mötet med andra. Något som kan börja växa och blomma.

Precis så är det med barnen. De har en mängd emotioner i kroppen som uttrycker sig på olika sätt. Hur de fångas upp och medvetandegörs av oss vuxna påverkar sedan hur de blommar ut.

Vad är det som får oss att känna oss sedda i det djupaste rummet i kroppen? Det är för mig en fråga om nyanser. Nyanser som kan vara svåra att ta på eller att sätta ord på. Ett sanningskärt möte där glädje och sårbarhet får mötas, i en acceptans. När vi möter och finns där för våra barn, så är detta rummet viktigt. Att som barn ha en plats, en trygg atmosfär där allt kan spelas och sjungas ut. I sin unika ton. Både det som kan göra ont i kroppen och det som ger lätta steg.

För barnen är det en förutsättning att känna tillit i relationen för att kunna visa känslor. Att det är vi vuxna som behöver bjuda in till detta rum. Det görs i de relationer där tryggheten upplevs. Där barnen känner att relationen inte är hotad eller är villkorad.

Med detta brukar jag säga att möter vi barn som vågar sjunga ut och skrika åt oss, grattis. Här finns det en tillit som är betydelsefull för att våga ge dessa uttryck. I och med det gäller det att omfamna känslorna och att möta dem med acceptans. Att som vuxen skapa ett rum i oss själva där vi har tid att möta dessa uttryck. För någonstans behöver vi alla få dela det som känns inombords. Få ett rum att dela och lätta saker för att sedan kunna landa i sig själv. Att oavsett hur tonerna spelas, så är relationen till varandra viktigare än själva händelsen som kanske nyss hänt. Hur viktigt det är att förstå att bakom ord eller handlingar finns det något som barnet vill bli sedd och mött i.

Varför är det viktigt att lyssna till våra känslor? Jo, för att känslor som blir nedtryckta och inte få komma fram kan skapa problematiska relationer till sig själv och till andra. Det kan i sin tur bland annat leda till bristfällig självkänsla, ensamhet, stress, beteendeproblem, missförstånd och minskad livsglädje.

Det är vi vuxnas ansvar att skapa ett rum och en miljö där våra barn känner sig sedda, hörda och bekräftade. Inte att förglömma.

Vi behöver alla någon.

Som ser och märker.

Hur vi mår.

Utan att orden behövs.

Någon som ger oss tid och rum.

Att bli lyssnad till.

Får oss att blomma.

När litenheten kan kännas i kroppen.

Oavsett om vi är.

Barn eller vuxen.

Ung eller gammal.