Tro, hopp och kärlek

Jenny Gunnarsson & Micke Gunnarsson
Jenny och Micke har varit tillsammans i 27 år.
Barn: Tre söner som är 22, 20 och 14. En bor kvar hemma.
Bor i Ronneby
Driver företaget Barnatro AB tillsammans.

---

Det är en söndag i slutet av april. Solen värmer oss när vi stiger ur bilen i Ronneby. Vi har tagit oss dit för en intervju med Jenny och Micke Gunnarsson. Vi följer Micke i sociala medier och har blivit nyfikna på honom och hans relation med Jenny. Nu får vi äntligen träffa dem. Och det skulle visa sig att vår nyfikenhet var befogad. Vi blev nästan lite förälskade i deras relation och hur de hanterar och vårdar den.

Vi stiger in på deras kontor, som ligger i en av Ronnebys äldsta fastigheter. Det är lågt i tak och trappan upp till deras kontor knarrar när vi sätter ned våra fötter. När vi kommer upp på andra våningen möter vi två människor som med sina leenden och ögon välkomnar oss med värme. Vi blir direkt bjudna på lunch och samtalet sätter genast igång som om vi hade känt dem i många år.

Vad har ni haft för utmaningar i er relation?

- Utmaningar har man alltid i en relation, säger Micke, men sen kan det finnas utmaningar som är mer eller mindre påfrestande och jag tror att en tid som är extra påfrestande är småbarnsåren.

- Småbarnsåren var utmanande för oss och även din utmattningsresa, säger Jenny till Micke.

Micke drabbades av ett utmattningssyndrom för ett antal år sedan och både Micke och Jenny är öppna med vad som hände under den perioden.

Jenny, hur var det en utmaning för dig?

- Det påverkar anhöriga till en person som är sjuk väldigt mycket, och det kanske man glömmer bort, säger Jenny.

För fokus blir på den som är sjuk och det ska ju vara så också. Men det blev en stor påfrestning när det gäller arbetsbördan i min vardag.

Det är ju ett läge, lång tid innan man blir sjukskriven som påverkar relationen, och sedan kommer kraschen. Den kan komma snabbt och för Micke kom den över en natt och han kom inte upp ur sängen på morgonen. Då ställs man helt plötsligt inför en chock. Oj, blev det så här illa?! Och där stod jag helt plötsligt med tre barn som skulle till dagis, fritids och jag skulle till jobbet.

Sedan är det också en resa att se sin partner bli så sjuk. Man blir berörd. Jag skulle ta hänsyn till en livskamrat som var dålig och som helt plötsligt behöver ett stöd som jag aldrig hade behövt ge på det sättet. Micke var ju sängliggande. Jag saknade Micke väldigt mycket.

Var hittade du ditt stöd i allt det här?

- Jag hittade mitt stöd i mina vänner. Det var nog svårt för dem också. Jag har alltid varit en hjälpare och det insåg jag under den här tiden, säger Jenny

När sen Micke blev frisk då släppte jag fram mina känslor och jag var väldigt sliten ett tag. Jag hade svårt under den perioden att titta på mig själv och ta hand om mig själv. Ge mig själv tid och utrymme. Jag var så inriktad på att Micke skulle bli frisk och barnen skulle gå igenom det här på ett bra sätt. Så mina vänner och min mamma var ett stort stöd för oss.

Hur gjorde ni för att reda ut och gå starka ur det här?

- Jag brukar säga att det är den värsta tiden men också den viktigaste för vår relation säger Micke. Det finns en tid innan och en tid efter.

- Jag skulle inte vilja ha tillbaka tiden innan du blev sjuk säger Jenny. Som tur var hade vi en väldigt bra relation innan du blev sjuk, och det kände vi från första dagen vi träffades. Det hjälpte oss att ta sig igenom din sjukdomsperiod.

- Plattformen i vår relation handlar mycket om att vi bestämde oss för att vi jobbar ihop oss men även var och en för sig., fortsätter Micke. Jag skulle vilja spola tillbaka bandet en liten stund för en sak som jag tror är viktigt, fortsätter Micke. Viktigt att få med när vi pratar ur en anhörigs perspektiv. Jag tror det är viktigt att förstå att det måste få finnas med ilska, besvikelse och frustration från Jenny. Att partnern inte ens kan laga mat eller hämta eller lämna barnen till fritids. När jag började ta hand om mig själv så gick jag på promenader och jag gick på spa. Allt prat som blir, ”han som är sjukskriven, ska han ligga och bada en hel dag på Brunnen?”

Så kommer Jenny hem och jag har inte gjort ett dugg hemma. Det är viktigt att få med att man måste få vara arg på någon som är sjuk också.

Jenny, kunde du uttrycka det?

- Det fanns dagar när jag gjorde det, säger Jenny.

Micke skakar på huvudet och håller inte riktigt med.

- Du var en väldigt ödmjuk människa, säger Micke. Herregud!!!

- Det kan också skapa skuldkänslor när man känner ilska, men där tror jag att mina vänner och min mamma fick vara min ventil. Så jag sa nog inte precis allt vad jag kände till dig, säger Jenny och tittar på Micke. Sedan sipprade det nog ut i andra sammanhang när jag var ledsen och arg. Jag kommer ihåg en gång jag stod ute kl. 5 på morgonen. Det hade snöat och jag var tvungen att skotta fram bilen. Tårarna bara rann och du låg och var helt bort säger Jenny till Micke. Stödet var helt borta. Då är man inte stor på jorden. Jag kände mig trasig. Där bar mina vänner mig.

- Jag blir berörd när du beskriver den här tiden säger Micke och tittar på Jenny. Jag kände en miljon procent uppbackning av Jenny. Det fanns aldrig en tvekan i de val jag gjorde under min sjukperiod. Vi hade problem med bland annat vården. De ville medicinera mig, säger Micke. Vi var ganska utlämnade ekonomiskt också och kom i en ganska konstig situation. Men det fanns aldrig en tvekan från Jennys sida att jag skulle göra det som var bra för mig. Du hade full tillit till mig.

Micke tittar på Jenny och vi ser i deras ögon att den finns en sådan värme och tillit mellan dem. När vi ställer våra frågor väntar de in varandra så att de får prata klart. De hjälper varandra att minnas perioden som kanske varit den svåraste utmaningen för dem båda. Det finns ingen konkurrens mellan dem och de bejakar varandras berättelser. Vi förstår att det finns en stor och stark kärlek mellan dem. Det ligger som ett täcke i luften. Och genomsyrar hela intervjun.

- Kommer du ihåg när du var och hämtade mig ute i skogen när jag hade gått vilse, säger Micke till Jenny och skrattar. Jag började gå i skogen och det hade jag aldrig gjort tidigare. Jag upptäckte att det läkte mig. Helt plötsligt kunde jag se detaljer. En myrstack blev något fantastiskt. Jag kunde bara sitta där och titta. Jag blev så uppslukad av skogen så att jag till slut inte visste var jag var. Då kom du och hämtade upp mig.

Jag började också läsa andliga texter. Jag blev sökande för jag var tvungen att hitta mina egna lösningar.  Du stöttade mig hela tiden i det, säger Micke till Jenny.

- I det sökandet jag hade åkte jag iväg på aktiviteter som du hela tiden stöttade mig i. För mig är det så stort, att du gjorde det, så undra på att jag gör allt för dig nu, säger Micke och skrattar.

Skrattar gör vi allihop, för mitt i allvaret så finns det också en närhet till skrattet.

- Om jag fick sätta mig i intervjusoffan med dig, säger Micke till Jenny, så kan jag här och nu undra över vad det var som gjorde att du kunde ha det hoppet du hade? Den tilliten, förståelsen och acceptansen du hade? Shit alltså, säger Micke.

- Jag tror att jag hade en mycket stark tillit till att det här kommer bli bra, säger Jenny. Jag hade tillit till Micke som människa och i vår kärleksrelation. Jag hade inget tvivel. Sedan var det inte alltid kul, det kan jag säga. Jag kunde tvivla på andra saker.  Men jag tvivlade aldrig på Micke och min relation.

Det vi har tillsammans, och det vi alltid har gjort är att kommunicera, säger Jenny. Vi pratar jättemycket, det gjorde vi även under den här perioden. Och det har hjälpt oss.

Som sagt, vi blev oerhört fascinerade av deras relation och livshistoria så vårt samtal med dem blev väldigt långt. Vi har därför valt att dela upp intervjun med Jenny och Micke i två delar så ni får vänta till nästa nummer för att få resten.

/Stina&Thomas