Eva-Lena Larsdotter
Eva-Lena Larsdotter, 49 år.
Familj: Saga 22, Tor 20 och Vira 15 år samt förlovad med min särbo Tommie.
Bor: i Gävle
Gör: Föreläser över hela Sverige med ”Barn beter sig bra, om de kan - en föreläsning för dem som vill kunna förstå vad det är som får barn att tjata, krångla & bråka” mer info hittar du här >
Magisteruppsatsen: ”Familjehemsföräldrar behov av stöd - familjehemsföräldrar välmående påverkar det placerade barnet” kan läsas här >
Föräldern väljer att bilda bonusfamilj eller bli ett familjehem.
Barnet hänger med…
Vad tycker du? Behöver familjehemsföräldrarna utbildning för att ta hand om barnet eller räcker det med ett stort hjärta, sunt förnuft och erfarenhet av de biologiska barnens uppfostran? Hur ska samhället värdera den insats som familjehemmen gör?
Barn som omhändertas har ofta en stor problematik. Ibland kan det vara sådant som socialtjänsten kan berätta för familjehemsföräldrarna vid inskrivningssamtalet: Fysiskt handikapp eller någon form av diagnos som gör barnet extra impulsiv, aggressiv eller okontaktbar. Barnen kan ha varit utsatt för sexuella övergrepp, misshandel eller föräldrarnas missbruk. Men ofta kommer barnet till familjehemmet som ett litet ”Kinderägg” där ytan så småningom spräcks av en känslomässig reaktion som överraskar barnet lika mycket som de vuxna. Vissa riktar sin frustration utåt, andra blir självdestruktiva och så finns det barn som stänger av känslor och fastnar i ett emotionellt försvar.
Jag tror att alla barn påverkas av det ingrepp i livet som en familjehemsplacering faktiskt är. Det blir ofta ett akut omhändertagande där barnet rycks från sitt hem och inte får ha någon kontakt med sina föräldrar på flera veckor. Även om det har varit en destruktiv hemmiljö och barnet har en otrygg anknytning till sina föräldrar, så är det den anknytning som barnet har och uppfattar som normal. Barnet mister sin vardag och fast den varit destruktiv så är det ändå den enda verklighet som barnet haft. Barnet flyttas bort från kompisar och andra viktiga personer som finns i deras omgivning, bort från den vanliga skolan eller barnomsorgen. Socialsekreterare som de knappt känner vill om och om igen att barnet ska berätta om sin familj och sina föräldrar, berätta om den stora familjehemligheten som de lärt sig bygga höga skyddsmurar runt. Ofta får barnet bo de första månaderna i ett jourhem (”tillfälligt hem”) och därefter flyttas han/hon till ett familjehem där barnet återigen ska bygga upp någon slags relation till nya ”föräldrar” och eventuella ”syskon”.
Jag kan bara föreställa mig alla känslor som virvlar runt i det placerade barnet, rena berg- och dalbanan av sorg, besvikelse, glädje, hopplöshet, lycka och skam m.m Det kan vara svårt för oss vuxna att hantera känslor, tänk dig då in i barnets situation med alla känslor som ska förstås och hanteras på något sätt. Och om det är en nyfödd bäbis som rycks från sina föräldrar så är det mycket troligt att de här känslorna dyker upp så småningom när barnet funderar kring varför hon blev omhändertaget…
På socialstyrelsens hemsida står det ”Familjehem gör en ovärderlig insats för barn och unga som inte kan bo med sina föräldrar…” Jag kan inte se att de skrivit något om hur uppdraget kan påverka de människor som tar sig an uppgiften.
Jag vet hur det är. Vi var familjehem och under nio år hade mina biologiska barn åtta stycken tonåringar och en elvaåring som ”extrasyskon”. Inte alla på samma gång utan ungefär två familjehemsbarn åt gången. Jag tror att det påverkade mina biologiska barn mer än jag anade när vi var mitt i det hela. Jag ångrar inte att vi var familjehem. Jag är väldigt stolt över vår insats och hur betydelsefullt det var för de barn som var placerade hos oss. Jag är också stolt över att vi slutade vara familjehem. Det känns bra att mina biologiska barn fått hela mitt känslomässiga engagemang under resten av deras uppväxt.
Vi gick från att vara en privat vanlig familj till att bli offentlig och mista vår frihet när vi blev familjehem. De barn som var placerade hos oss hade med sig svåra erfarenheter som det var upp till oss att försöka förstå och lära oss hantera. Min upplevelse var ofta att jag - som inte var utbildad inom sexuella övergrepp, ätstörningar eller skolsvårigheter - ändå visste mer än socialsekreterarna som borde varit mitt ”bollplank”. Vi kunde inte längre bestämma över vår egen tid. Det är svårt med framförhållning när det kan det bli problem när som helst. Det värsta av allt var de vuxna som vi fick med ”på köpet”. Det var vuxna som jag vanligtvis aldrig skulle ha valt att umgås med, men som jag tvingades ha en relation till. Biologiska föräldrar som hotade oss eller var allmänt energikrävande och nån socialsekreterare som verkade ha tappat sin empatiska förmåga.
Trots allt så så kände jag att det positiva övervägde. Jag tyckte väldigt mycket om att vara familjehem. I vår familj hade jag allt ansvar för de placerade barnen. Utmaningen gav mig en ”kick”.
Början till slutet var när ”Mattias” placerades hos oss. Han var född året mellan mina biologiska barn. Efter den inledande ”smekmånadsfasen” blev det allt tydligare att just den här grabben var riktigt påfrestande för min biologiska son som då var 12 år. Under det året grät min son flera gånger och sa till mig att jag hade förstört hans liv på grund av att vi var familjehem och att ”Mattias” bodde hos oss. Samtidigt såg jag hur ”Mattias” utvecklades socialt och att skolgången fungerade. Det var helt enkelt bra för ”Mattias” att bo med oss - men upplägget påverkade min son negativt. Jag satt fast i en så kallad ansvarsfälla. Ett år tog det för oss att avsluta ”Mattias” placering och jag blev nästan utbränd på köpet.
Jag tror att det finns stora likheter mellan att vara familjehem och att leva i en bonusfamilj, särskilt för barnen. Som barn är du helt utlämnad åt de vuxnas idéer. Väljer föräldrarna att bli familjehem innebär det att ett nytt barn flyttar in. Ett barn som ofta har så stora behov att han lägger beslag på föräldrarnas uppmärksamhet och engagemang. Det biologiska barnet kanske anses vara så ”självgående” och ”normalt” att det barnets behov blir osynligt. Barnet förväntas dessutom avsluta relationer som varit värdefulla och får aldrig mer träffa dem personerna igen bara för att familjehemsplaceringen avslutas eller bonusfamiljen splittras. Sen kommer en ny placering eller en annan ”bonusförälder” som har med sig nya ”bonussyskon”. Allting börjar om igen.
Jag hoppas verkligen att DU tar ansvaret för att relationen till dina egna barn är starkast och viktigast. Du kan inte rädda hela världen, men du kan få dina egna barn att känna sig trygga. Det betyder inte att du ska avstå från bonusfamiljer eller att vara familjehem. Det kan vara fantastiskt. Jag vill bara ge dig tipset att reflektera över hur du kan göra för att räcka till för alla, inklusive dig själv.
Eva-Lena, förskollärare med Magisterexamen i Barn- och Ungdomsvetenskap. Har fördjupat mig inom modern utvecklingspsykologi. Utbildad familjehandledare genom Family-Lab och utbildad i lösningsfokuserad metodik riktat mot barn och ungdomar. Eva-Lena är också grupphandledare på systemteoretisk och salutogen grund.
