Glass i garderoben

Cecilia Flodfält det är jag, gift med Tobbe sedan 25 år och tillsammans har vi en son som är 24 och en dotter som är 20. Jag är löjligt förtjust i min man, vår familj och vårt liv tillsammans.

“Lägg kläderna i frysen

Sätt smöret i diskmaskinen

Kan du vara snäll att hämta…..vad heter det, fan, du vet, den man torkar med….disktrasan!!”

Denna typ av uttalanden fick min man och våra två barn leva med under flera år. Emellanåt fick det barnen att asgarva, andra gånger var det ganska jobbigt. Särskilt när de hade kompisar hemma, som undrade vad det var för fel på deras mamma, som kunde säga de mest märkliga saker. Deras mamma hade tappat förmågan att tänka. Inte nog med det, för hon hade även tappat förmågan att fungera som en normal människa. Eller ja, i mångt och mycket, slutat att leva. Familjen hade förlorat en energisk, effektiv, kreativ mamma och fru som kunde fixa det mesta ganska enkelt.

Den nya familjemedlemmen var skuldtyngd och energilös, trött och tråkig, emellanåt ledsen, sällan glad.

Hur blev det så? Min teori är att det är en kombination av en mängd saker som samverkar. Uppväxt, personlighet, arbetssituation, outtalade behov, gamla mönster som inte längre fungerar, känslighet för vissa saker. Ja, egentligen vad som helst som det blir för mycket av och som man inte stannar upp och gör något åt.

Hösten 2002 gick jag från att vara en snabbtänkt, effektiv, överpresterande och intelligent person till att faktiskt varken kunna tänka eller förflytta mig rent fysiskt utan en viljeansträngning. Ingenting fungerade längre av sig själv. Maskineriet hade havererat. Hjärnan hade lagt av.

Sonen var 7 år, dottern 3 och jag satt på en trottoarkant, på väg till jobbet, och kunde inte ta ett enda steg till.

Hur jag kom hem, vem som meddelade min arbetsplats, ringde läkare etc. har jag inget minne av. Det har jag fått berättat för mig i efterhand.

Mannen arbetade i Stockholm och var inte nåbar, men tydligen fick jag ihop ett sms som han lyckligtvis läste ganska snabbt. Han kontaktade mina föräldrar, som bodde en halvtimmes bilväg bort och skickade mig ett sms med instruktioner att jag skulle sitta kvar tills mina föräldrar dök upp. Och där satt jag, några hundra meter från barnens skola, 34 år gammal, fullständigt tom i huvudet och blicken när mina föräldrar kom. Min kära, ordentliga pappa har nog sällan kört så fort som han gjorde den morgonen.

Därpå följde tre och ett halvt års sjukskrivning på heltid, över hundra timmars psykoterapi och en ytterst motvillig medicinering med SSRI-preparat. Jag påbörjade en smärtsam och nödvändig resa i min historia. Mina upplevelser, känslor, mina val och icke-val dissekerades i minsta beståndsdel, för att mycket sakta samlas ihop till en bild av det som varit jag. Jag tvingades titta på allt det fula, som jag ville dölja, vilket visade sig vara den lätta delen. Att “slå på mig själv” var jag världsmästare på. För att skapa mig själv på nytt, bygga en sann och genuin Cecilia, skulle jag även tvingas att se och visa upp det vackra, ta ansvar för att det existerar och sörja all den tid som gått förlorad då det inte fick finnas. Ännu värre var det när jag skulle uttrycka mina behov och min sorg över hur det lilla barnet, som var jag, övergivits och lämnats med ett ansvar som inte var hennes att bära. Att lämna tillbaka “skulden”, ansvaret till de vuxna som inte vetat bättre än att låta ett barns känslor bli osynliga. Aldrig har väl ett psyke slingrat sig så tillgjort förr. Att slåss mot eldsprutande drakar kändes som en barnlek i jämförelse. Mycket långsamt lade jag sten till sten i den grund som skulle bli en Cecilia att vila i, början på resan hem, till mig. En resa som innebar att jag kunde ge mig själv förlåtelse för att jag är mänsklig.

När jag hade erövrat mitt liv i det lilla sammanhanget med familj och nära vänner, blev det dags att börja återgå till verkligheten, eller den del av verkligheten som innebär att arbeta och fungera i ett större sammanhang. Många timmar ägnade jag åt att förhålla mig till rädslan att inte duga, att inte bli förstådd, att skämmas över min “svaghet” och mitt “misslyckande”. Jag kan bara konstatera att vi genom livet kommer att mötas av människor som förstår och accepterar, de som ifrågasätter och nedvärderar, de som vill förstå men inte kan och de som faktiskt inte bryr sig. Jag har mött alla sorter och av alla har jag lärt mig något om mig själv, som jag kunnat dra nytta av för att förstå mig själv och utvecklas. Alla lärdomar har inte varit lättsmälta, några har jag nästan känt att jag skulle kvävas av, men jag skänker mig själv ett försynt “tack” för att jag haft modet att stanna kvar i det som känts och gjort något vettigt av det.

Vägen tillbaka till att vara en fullt fungerande, heltidsarbetande person har tagit nästan tio år. Jag har arbetat deltid och hemifrån någon dag per vecka, provat olika arbetsuppgifter, bytt arbetsplats och undvikit vissa arbetsmoment. En av de saker jag haft mest bekymmer med att klura ut är, att inte “gasa på” för mycket när jobbet varit roligt och inspirerande. Jag älskar mitt arbete, i alla fall stora delar av det, vilket gör att det i perioder går i en väldig hastighet utan tanke på att min energi är begränsad. Det är, vad jag erfarit, en allmän uppfattning att saker som är roliga eller som är positiva ger energi. För min del är detta långt från sanningen. För mig innebär även roliga, trevliga saker att jag “läcker” energi. Insikten om detta och förmågan att balansera allt på en våg som väger befintlig energi mot energiåtgång, har tagit mig lång tid att utveckla och inbegripit några perioder av nytt haveri i maskineriet. Tack och lov har dessa perioder inte varit lika långdragna, men skräcken för att få bestående skador på hjärnan har varit desto större.

Under dessa år har jag trevat mig fram, testat olika sätt att finna vila och återhämtning och nu landat i det som fungerar för mig. Jag har blivit en ivrig utövare av mindfulness och yoga. Det är absolut inte någon skönhetsupplevelse att se mig göra “down ward dog” kan jag säga. För mig är det nödvändigt att lätt få in övningarna i vardagen. Ofta kan det räcka med att vara medveten hur jag andas. Har upptäckt att det är svårt att djupandas och aktivt tänka samtidigt. En enorm fördel när man behöver få tyst i huvudet.

Andningen har räddat mig från att “gå i spinn” fler gånger än jag kan räkna. Efterhand har jag även upptäckt att träning är ett bra sätt för mig att bli av med överskott på stresshormon eller allmän oro i kropp och huvud. Min familj och jag har tillsammans skapat vissa rutiner i vardagen, som underlättar och ger utrymme för återhämtning och minskar risken för att “måstena” ska hopa sig. Den största förändringen har dock skett inom mig, att vara fullt nöjd med att göra ingenting, precis så mycket jag behöver, utan att bry mig om vad andra tycker.

För mig har det varit viktigt att vara öppen med det jag varit med om och på vilket sätt det påverkar mig i livet. Mina kollegor vet hur de ska märka på mig att det är för mycket av något och kan då uppmärksamma mig på det. De är också medvetna om att jag fortfarande har ett känsligt immunförsvar, som skriker högt när jag slarvat med återhämtning. Detta innebär att jag lättare drar på mig infektioner och blir febrig. Min förhoppning är att även detta ska försvinna, men det får vara som det är och det är bra nog.

Att försöka beskriva hur jag gjort för att reparera min utmattade hjärna och skapa ett fungerande och gott liv, är nog omöjligt. Jag är övertygad om att det finns lika många resvägar som utmattade personer i vår värld. Min väg är ingen allmängiltig sanning, men den är min sanning om mig och det räcker mer än väl.

Man kan fråga sig hur allt detta kunde genomföras samtidigt som det pågick ett liv runt omkring oss tillsammans med våra barn som hade läxor, fritidsaktiviteter och en absolut rätt att existera utifrån sina behov. Ärligt talat vet jag inte än idag, 17 år senare, vad vi plockade fram i oss själva jag och mannen, som gjorde att vi på något sätt lyckades skapa en trygg och förutsägbar tillvaro för våra barn att växa i. Det jag vet är att vår familj står på en gemensam grund byggd av villkorslös kärlek, ärlighet, tillit och respekt för varandra. Därtill har vi alla en väldigt sjuk humor och det har skämtats vilt om mina märkliga uttalanden och klumpigheter. Familjen har kunnat hitta smälta glasspaket i garderoben, smutsig disk i kylskåpet och höra ett hysteriskt skratt inifrån badrummet, när jag lyckats sätta mig med hälften av byxorna i toalettstolen och obekymrat kissa på dem. Möjligen har detta utgjort en styrka och ett skydd i allt det som rämnade i mig. Något måste uppenbarligen ha blivit rätt, eftersom våra barn idag är kloka, trygga, kärleksfulla vuxna som trivs tillsammans med varandra och med oss.

Min familj, har varit och, är min trygghet och förutsättningen för att jag skulle kunna bli frisk och återhämta mig från de skador utmattningen gjort på min själ och hjärna. Utan deras tålamod, kärlek och förståelse vet jag inte var jag hade hamnat. Jag kommer aldrig att bli den jag en gång var och kommer troligen att behöva vara uppmärksam på mina energiresurser under resten av mitt liv. Är jag ledsen över det? Absolut inte! Jag är väldigt lyckligt lottad och känner djup tacksamhet över att jag är en dem, som hade förmånen att inte längre behöva springa ifrån mig själv och istället leva det liv jag önskar mig.

/Cecilia

Cecilia är socionom och har arbetat med barn och familjer under 26 år. Hon har lång erfarenhet av att arbeta med barn inom socialtjänsten både som utredare, skolkurator och arbetsledare för socialsekreterare och behandlare. Cecilia ser samtalet och relationen som nycklarna till ett gott samarbete med de människor hon möter. Som hon själv uttrycker det, är hon sitt eget bästa arbetsredskap. Cecilia tycker om att måla, kludda och ”leka” med lera, för att skapa harmoni och återhämtning.