Annika Berggren
28 år ung. Utbildad socionom med anställning inom socialtjänsten.
Frivilligt ensamstående mamma till sonen Elmer 1 år.

Förälder + barn = ensamhet ?

I ett internetbaserat forum för ensamstående föräldrar delade en medlem en fundering. Hon menade att den traditionella familjeformen kallas för kärnfamilj och att den med både en vårdnadsförälder och en bonusförälder kallas för pusselfamilj. Hon undrade vad vi andra medlemmar kallar familjeformen för ensamstående. De flesta svarade att de bara kallar sig för familj. Det är även vad jag själv refererar till för mig och min son Elmer.

Frågan i sig är intressant, tanken bakom om än mer intressant. För varför skulle en ensamstående förälder med ett eller flera barn per definition inte vara en familj? Fördomen utgår från att något saknas, något som gör att begreppet inte är självklart.

Att ensamstående är synonymt med att vara ensam är en vanlig fördom som jag och andra ensamstående föräldrar ofta möter. Personligen tror jag att det handlar om att man fokuserar på att något saknas; den andra föräldern. Kanske kan det vara så att man ser det utifrån ensamheten som kan komma av en separation? Men då missar man en viktig del; att en parrelation inte alltid är utgångsläget.

I förra numret av Bonusmaman presenterades jag och mitt levnadsval. Jag är frivilligt ensamstående förälder till min son som blev till via insemination. Utgångsläget för mig har inte varit en parrelation. Jag har inte genomgått en separation. Och framför allt, jag är inte ensam. Jag är ensamstående, men det är inte synonymt med något annat än att vara enastående.

Mamma + son + andra viktiga personer = familj

Jag tänker att det är en självklarhet men ändå känns det ibland som om det inte kan upprepas nog; alla familjer ser olika ut. Elmer har en förälder men många omkring sig som står honom nära och som vi delar vårt liv med. Ofta kommer frågan om det inte känns ensamt att inte kunna dela exempelvis hans utveckling och stora händelser, men det gör vi ju i allra högsta grad med de som står oss nära och som vill veta så fort ett nytt ord formas eller ett steg tas.

Sociala medier spelar sin roll i det hela. Det är lättare än någonsin att hitta ett forum för att nå ut med text och bild. En ögonblicksbild på Snapchat, en uppdatering på Facebook eller en bild på Instagram. Elmers framsteg kan delas med de närmsta - eller med flera miljoner - med ett knapptryck.

Elmers framsteg delas inte med flera miljoner. Inte heller några tusen. Men han har definitivt en fan club där ordförare är hans morfar och medlemmar är både nära kollegor till mig och mina två mostrar med deras respektive familjer. De avgudar honom och om jag missar att skicka en frukostbild via Snapchat så blir jag snabbt varse det. I motsats till den ovan beskrivna fördomen så har Elmer snarare fört ihop människor och gjort banden mellan dem starkare. Det är så jag väljer att se på saken. Det saknas ingen annan förälder. Vi har bara andra som står oss närmst.

Elmer min Elmer

Jag älskar dig

// Mamma