Thomas Pettersson

Du ligger där så vacker bredvid mig. Dina andetag är djupa och lugna och ögonlocken tätt slutna. Jag undrar vad du drömmer om?

I början av vårt förhållande pratade vi ofta om våra drömmar. Vad det skulle bli av oss och vår familj. Vi skulle bygga vår bonusfamilj. Och det skulle bli så enkelt. Vi såg inga hinder som skulle kunna ställa till det för oss. Vi var rent av lite naiva. Och vi gillade det. Vi kunde skratta åt alla problem som alla andra hade. Vad klagade folk på? Det var ju bara att se till att det fungerade. Vi hade redskapen och vi var så positiva. Inget kunde hindra oss. Vi var så positiva till alla och allt och det mesta gick vår väg. I varje fall första veckan.

Du vänder dig mot mig. Fortfarande med slutna ögonlock. Du är så vacker.

Vi försökte hålla oss fast vid våra drömmar. Vi skulle åka på semester tillsammans med alla barn. Vi skulle fira jul ihop, äta frukost på helgerna och fixa läxorna. Vi skulle bli en riktigt stor familj. Och alla skulle älska alla. Hur svårt kunde det vara? Vi var vana vid att hantera konflikter om det skulle komma några. Det hade vi ju utbildning i. Och vi var ju så positiva. I varje fall första månaden.

Du ler i sömnen. Undrar vad du drömmer om? Kanske du tänker på framtiden.

Vi stretade emot in i det längsta. Vi trodde fortfarande på vår dröm. Och räknade inte med att det fanns så många olika viljor. Som inte riktigt samspelade med varandra. Det tog ett tag innan vi förstod att vi inte var ensamma om att ha tankar om hur det skulle vara. Familjen växte utan att vi såg det hända. Vi styrde inte längre över vår vardag. Även om vi trodde det. I varje fall första året.

Du försöker säga något i sömnen. Jag uppfattar inte riktigt vad men det låter roligt.

Till slut kom vi till en insikt. Vi behövde släppa våra drömmar och inse vad som var realistiskt. Vi styrde inte över bonusfamiljen som vi trott alldeles för länge. Vi behövde ompröva våra tankar och sluta vara så naiva. Vi behövde komma ned på jorden och faktiskt ta hand om varandra. Det tog väldigt mycket energi från oss för att ha förväntningar som inte skulle infrias.

Du vaknar och ler emot mig. Jag försöker säga något men du lägger ett finger på mina läppar. Du säger sedan tyst: Jag drömde om en stor bonusfamilj som var rena mardrömmen. Alla bråkade med varandra och ingen ville egentligen vara där. I varje fall inte de första 7 åren.

Vi tittade på varandra och skrattade. Vet du vad, sa jag, vi ska börja drömma igen!

/Thomas Pettersson

Vi var så naiva