Sandra Österström
En öppen väg där knopparna slår ut i blom när de är redo
Vintern är kommen och snön ligger täckt på marken i större delen av vårt avlånga land. Medan snöflingorna faller utanför fönstret sitter jag och funderar kring relationen till våra barn och hur vi får barnen att växa inifrån. I öronen går låten ”Tro på livet” från Håkan Hellströms nya album. Några ord som möter mig väl är ”Ge aldrig upp, se en öppen väg”.
Det är ett område som ligger mig varmt om hjärtat och som driver mig att göra det som jag gör. Just att se öppna vägar framför oss. Se möjligheter istället för hinder. Hur vi kan få våra barn att växa inifrån och känna sitt eget värde. Detta genom att se öppna vägar. Vägar med möjligheter där barnen ska hitta sina egna unika vägar, i den takt de är redo. Ansvaret som vuxna, att vägleda barnen på deras väg. Det mest grundläggande av allt på denna väg är relationen till varandra. Hur betydelsefulla vi vuxna är att främja öppenheten till våra barn. Detta genom att finnas där som en lugn och fast punkt. Där barnen kan möta tryggheten och fylla på med näring som kan behövas för de fortsatta stegen framåt. I skapandet av sin livsbok. På deras väg framåt.
Hur svårt det faktiskt kan vara i relationen till varandra. Nämligen att se hela spelplanen framför oss eller med andra ord hela sammanhanget. Att som vuxen både observera och uppleva det vi möts utav, och fortfarande behålla kontakten med oss själva.
Samtidigt som tankarna möts i mitt huvud, så tänker jag på våren. Förra våren där jag fick möta mig själv i nya nyanser. Krokusar och vitsippor i blomning. Det var en vår där jag fick lära känna en människa så solig. Likt våren. En människa full med knoppar som slår ut i blom. Ni vet på det där sanningskära mötet som känns i hela kroppen. När något berör på djupet och att kunna mötas i samtal i alla vårens färger, som för mig är enastående. Det där mötet som blir något utöver det vanliga som livet bringar. För mig var det ett möte där jag fick möta mig själv inifrån. Att förstå hur det faktiskt känns att möta en människa på en djupare nivå i kroppen. En fin samhörighet. Att bli sedd för den som är jag. Det är även det som är mina hjärtefrågor i mitt arbete med barn. En längtan att varenda fina barn ska känna sig betydelsefulla och förstå att de är viktiga för den dem är. Att de ska känna sig sedda långt därinne, i det djupaste rummet i kroppen. Där tankar och funderingar möts tillsammans med våra drömmar.
För att komma åter till knopparna som slår ut i blom när de är redo.
Det kan slå mig hur ofta vi längtar efter saker. Vi längtar efter våren. Längtar efter att barnen ska bli lite äldre. Eller komma ut ur sin utvecklingsfas de är i just nu. Längtar efter semestern. Att vi kan vara långt framåt i tankarna. Försöker påskynda något eller i ett sökande efter något. Jag har inte svaren.
Det är något jag för mina egna tankar till varje dag, att stanna upp stegen och just uppleva det som sker. Att inte springa ifrån mina egna hjärtslag, utan hinna lyssna till dem. Vad de vill berätta för mig. Just det där, att hinna följa knopparna som slår ut i blom. Att hålla vägarna öppna och inte planera allt i varje detalj. För då är det lätt att missa det som händer utmed vägen och det som är av vikt att omfamna. Kanske är det nya möten, nya blommor eller nya saker som våra barn möter i sig själv.
Försöker vi skynda på våra steg, pressa barnen innan de är redo för olika saker eller tvinga saker framåt. Likt att vi försöker raska på våren. Rycka i rötterna med en önskan att vitsipporna ska börja blomma snabbare. Det som sker är att vi riskerar att skada något. Relationen till varandra. Livet följer sina årstider. Knopparna slår ut i blom när de är redo. De öppna vägarna finns där. Om vi förmår att vilja se. Det gäller att vänta in någons steg i ödmjukhet. Barnet ska finna sina egna steg. I skapandet av sin unika väg genom livets årstider. Att se en öppen väg framåt och vara nyfiken på vad som väntar. I relationen till sig själv, sina barn och varandra.
/Sandra
