Hanna J Larsson

-Hur orkar du?!, säger dom.
Det gör jag inte.
Men - jag gör det ändå.
Av kärlek och vilja. Av nöd och lust. Av envishet och kämpaglöd.
Av hopp och förtvivlan.
Av rädsla och tro.
Men mest för att kärleken är för stor.

Och kärleken övervinner allt.
Det vet en ju. Det måste ju innefatta bonusfamiljer med?!
Kryddade med konflikter.
Med kulturkrockar och frontalkrockar. Med kärlek och gnat. Med blodsband och tunna sytrådar.

Jag hade aldrig tänkt mig 5 hemmavarande barn. Inte heller 7, varav 4 bonusar. Inte se mig laga middag till sju eller åtta människor allt som oftast ...
Inte kunnat fantisera om arbetet, hårslitandet, tårarna, magklumpen eller bråken bakom relationsbyggandet.
Känslorna och ickekänslorna. Topparna och dalarna.
Särskilt inte dom mellan barnfritt-och barntjockt veckorna.
Hur ”vi:et” suddas ut och blir ”ni:et”. Hur vi plockar tegelstenarna en efter en ur muren vi byggt. Tillsammans. Som ”vi:et”.
Hur murbruket vittrar sönder och smulas. Hur vissa stenar ramlar spontant och av sig själv framför våra fötter. Och hur vi gång på gång lagar, renoverar, reparerar.

Jag blandar bruket, du lyfter sten. Fullt fokus. I tysthet. Arbetar. Vid varsin station. Var och en till sitt. Var och en med sitt. Ibland i timmar, ibland i dagar. I sämsta fall i veckor. Jag sneglar på dig i smyg.
Plötsligt ser jag dig. Hela dig.
Mitt i arbetet. Hur du arbetar. Noggrant. Engagerat. Helhjärtat. Jag känner fjärilns vingar flytta från Haga och in i mig. I mitt innersta. Och plötsligt är det så tydligt. Kristallklart. Självklart.
Och jag ser att du ser.
Jag känner att du känner det med. Vi känner oss och vi ser oss.
Och vi bygger.
Vi bygger den jävla muren.
Än en gång och igen.
Varje gång.
Och denna gången bygger vi ett nytt lager. Når ännu högre. Gör det ännu noggrannare. Ännu bättre. Ännu starkare.
Du väljer stenarna med större omsorg.
Och jag blandade bruket ännu fastare.
För varje gång jag blandar vet jag. Att det är varning för ras.

/Hanna