Moa Herngren
Namn: Moa Herngren
Ålder: 49 år.
Familj: Tomas 47, sonen Max 22, bonusbarnen Wille 27, Nelly 16 och Leia 12.
Yrke: Författare, manusförfattare och journalist.
Aktuell med: Böckerna ”Fältguide för bonusfamiljen”, ”Ni kommer sakna mig” och vuxenromanen ”Tjockdrottningen” och säsong 3 av ”Bonusfamiljen” i SVT.
Vad har du tyckt varit det svåraste med att leva i en bonusfamilj?
- Från början hade jag svårt att förstå vad det var som inte var bra. Jag älskade min man och barnen verkade gilla varandra. Det var svårt att ta på. Sedan har jag förstått i efterhand att mina förväntningar blev ett problem för mig. Jag hade förväntningar på att det skulle bli en ny kärnfamilj och jag utgick ifrån den modellen och ifrån min egen barndoms kärnfamilj. Om man har sådana förväntningar kommer det som ett brev på posten att man ska misslyckas, om man nu vill kalla det för ett misslyckande.
- Med bonusfamiljen tog det väldigt långt tid att förstå att den är något annat. Den ser inte ut och fungerar inte som en kärnfamilj och den är mycket mer komplex. Ju mer man försöker trycka in den i kärnfamiljens fack, desto mer protesterar den. Det var den största fallgropen av dem alla.
Hur lång tid tog det för er att landa i er bonusfamilj?
- Vi var i ett tidigt skede precis som så många andra, och kunde inte förstå att det kunde ta så lång tid. Varför kan inte allt fungera, nu när vi har bestämt oss för att flytta ihop? Vi hade ju de bästa förutsättningarna. Vi hade inte kunnat drömma om i vår vildaste fantasi att det skulle ta 8 år innan vi landade. Det var kanske tur att vi inte visste det.
- Jag stöter ofta på människor som bott ihop i två år och inte har fått det att fungera och ställer sig frågande till det. Då tänker jag att två år inte är särskilt mycket i de här sammanhangen. De här relationerna behöver tid för att byggas upp och det är svårt att ta några genvägar.
Vad är skillnaden på en kärnfamilj och en bonusfamilj?
- Kärnfamiljen utgår från ett antal personer som förhoppningsvis har en villkorslös kärlek mellan varandra. Medan i en bonusfamilj kan alla de inbördes banden se olika ut. Det kanske är några som knappt tål varandra. Det kanske är några som förhoppningsvis är djupt förälskade och några kanske gillar varandra lite. Det finns inget, att alla älskar varandra, punkt slut. Det är mycket mer komplext än så.
- Det kan uppstå rädslor, svartsjuka och avundsjuka. Allt sådant som också finns i en kärnfamilj finns också i en bonusfamilj men upphöjt till 100. Finns det lite svartsjuka mellan helsyskon så kan man tänka sig vad det kan triggas mellan bonussyskon i de här situationerna.
- Det är en ganska utmattande känsla i längden att man bor med inneboende. Kanske speciellt om man bor med tonåringar. Man är lite mer på sin vakt för att man är rädd för att såra. Man är rädd för att säga till för hårt.
- Med sitt eget barn tänker man inte så mycket. De vet ju. Man har förhoppningsvis ett väldigt starkt band mellan varandra som man inte är rädd för ska gå av bara för att man blir förbannad på dem. Med bonusbarn tänker man kanske lite mer på vad man säger och hur man säger och det är också ganska ansträngande att man inte bara kommer hem.
- Det låter som om det bara finns en massa negativa saker men det finns så klart mycket positivt också. Man är bara lite mer civiliserad säger Moa och skrattar.
Vad har du lärt dig om dig själv under de här åtta åren?
- Det är en hel del. Att leva i en bonusfamilj är värsta terapin för man måste titta på sig själv. Man måste ta tag i sig själv för att komma underfund med varför jag reagerar som jag gör i just den här situationen.
- Varför känner jag som en femåring nu? Varför blev jag så arg? För att jag kanske inte känner att jag har någon kontroll?
- Man utsätts för olika utmaningar som driver en till personlig utveckling. Och jag är ganska övertygad om att de bonusfamiljer som blir bra i slutändan eller som är mest fungerande, bygger på att det är människor som är beredda på att titta på sig själva och sina egna tillkortakommanden.
- Det handlar så otroligt mycket om att komma över sina egna småaktigheter eller sina kontrollbehov. Det handlar så mycket om att lägga de här sakerna åt sidan för att det ska fungera. Både när det gäller ens partner, ens barn, ens bonusbarn och expartners.
Är du för ego-fixerad och för barnslig och inte är intresserad av att förändra dig, så tror jag att det blir mycket tuffare. Man kan se bonusfamiljen som en stor möjlighet att lära känna sig själv.
- För att svara på frågan så tror jag att jag insåg att kontrollen, att släppa den, inte var så farligt som jag trodde. Att istället acceptera verkligheten som den ser ut och försöka se den som den är och att det är okej att jag inte vet exakt hur framtiden kommer att se ut. Eller att den inte blir på mina villkor. Världen går inte under för det. Jag har lärt mig ta saker lite mer så där, att det blir vad det blir. Jag har lärt mig att sänka förväntningarna ganska rejält och plussidan är att när man gör det så blir det ganska bra.
Är det stor skillnad om det är barnvecka eller inte?
- Det tycker jag absolut att det är. Man går lite i, som de flesta gör som har varannan vecka, i olika världar. Ena veckan går man i en barnvärld och det är mycket praktiskt och fokus på det, och sen har man det här livet när man bara är ett par. Äter filmjölk och tittar film. Det är rätt schizofren tillvaro varannan vecka. Det tror jag att många tycker.
- Nu har min son flyttat hemifrån. Då kan jag också anpassa mig mer efter min man och mina bonusbarn. Det är inte två olika barnkullar och olika åldrar som det var förut och därför inte lika spretigt och lättare att hantera. När vi träffades hade min man och hans barn en familjekultur och jag och min son en annan. Samtidigt hade han barn i dagisåldern och jag en nybakad tonåring. Dessutom hade jag och Max levt ensamma i en liten tvåsamhetsbubbla och det var ovant att leva i en storfamilj.
Du har varit med och skrivit manus till TV-serien Bonusfamiljen. Vad var syftet med TV-serien?
- Framför allt ville vi göra en spännande och engagerande TV-serie om bonusfamiljen på ett sätt och som vi såg var ganska ogjort i Sverige. Det har gjorts utomlands men då oftast med en humortvist. Men vi kände att vi alla hade levt i bonusfamiljsrelationer och Clara (Moas svägerska red.anm) hade jobbat som samtalsterapeut med bonusfamiljer så vi kände att det fanns så otroligt mycket att göra inom det området.
- Det är så mycket dramatik, humor och sorg i en bonusfamilj. Ett spektrum av jättespännande saker, så i första hand kände vi att här har vi något som verkligen lämpar sig att göra drama av.
Både Clara, Felix (Moas bror red.anm.) och jag brinner för relationer och vi kände att det vore kul om vi både kunde underhålla och förhoppningsvis väcka tankar och leda till diskussioner.
- Så tänker jag även när jag skriver böcker. Jag tänker inte när jag skriver att jag vill att läsaren ska uppfatta det så här. Men man hoppas alltid att det ska väckas nya tankar hos människor. Och det tycker jag har varit väldigt kul med tv-serien för det verkar som människor verkligen har blivit engagerade. Det verkar också som det dragit igång diskussioner i deras egna liv och det är ju väldigt roligt.
- Jag möter olika varianter av reaktioner. Några säger att de inte kan titta på serien för det är för mycket som påminner om deras egna liv och mår dåligt. Det finns andra som känner att TV-serien gör att de känner sig mindre ensamma och att de kan skratta åt det som känns jobbigt. Det är så olika upplevelser och känslor. Men på något sätt så har även de som inte lever i en bonusfamilj blivit engagerade i serien, det är mer igenkänning än vad man kanske tror även för kärnfamiljer.
Till sist, har du några råd till dem som precis ska bilda en bonusfamilj?
- Mitt första och största råd är att glömma det här med kärnfamiljs-drömmen. Att försöka acceptera bonusfamiljen för vad den är.
- Sedan skulle jag vilja ge rådet att dra ner på förväntningarna. Släpp drömmarna. Det låter jättedeppigt. Men ha mer inställningen ”vi får se vad det blir”. Det är ingen som vet vad det blir när man går in i det. Det kanske blir kanon och alla kommer älska varandra eller så kanske det kommer bli lite på något helt annat sätt.
- Jag tycker också om att se på bonusfamiljen som en flock. I den flocken ingår både mitt barn, Tomas barn men även Tomas ex och hennes nya partner och deras barn. Man är som ett jättestort nätverk som ibland behöver hjälpa varandra. Ibland blir det problem och någon mår dåligt och då tycker jag att det är fantastiskt med bonusfamiljen.
Då har man den här stora flocken som är ganska rörig och många olikheter men oftast kan man stötta och hjälpa varandra. Man är inte den där klassiska Tomtebo-klassiska kärnfamiljen men det finns ändå något gemensamt som knyter ihop bonusfamiljen. Jag tycker det finns något fint med det.
- Ju mer åren går desto mer kan jag se fördelarna med bonusfamiljen. Det är annorlunda men bra.
”Att ha lägre drömmar är bättre än att bli deprimerad för att det inte bli som man önskade sig”
- Det är också ganska bra att kommunicera. När vi går in i en bonusfamilj behöver vi prata om vad vi har för några förväntningar. Vad är tanken om den ena partnern hela tiden vill göra allting tillsammans som en traditionell familj och den andra har kanske en annan utgångspunkt?
- Jag tror att det är bra att man försöker hitta egna lösningar och försöker vara öppen i sinnet. Man kanske behöver bo åtskild ett tag eller hitta lite mer okonventionella lösningar. Det behöver inte betyda att vi inte älskar varandra eller att vi inte är en familj bara för det inte ser ut som det klassiska kärnfamiljs-upplägget.
Försök hitta era egna lösningar och upplägg och var inte så rädd för det. Det kanske inte är värt till varje pris att det ska se ut som hos alla andra. Jag tror att det är en fördel om man kan vara lite mindre konservativ.
- Jag och min man återkommer alltid till hur viktig kommunikationen är. Jag trodde typ att tankeöverföring funkade och blev väldigt förvånad att det inte gjorde det, HAHA. Jag trodde bara att min man skulle förstå vad jag ville. Det var väl självklart att han skulle bli världens bästa bonuspappa som jag ville, utan att berätta hur jag tänkte. Så det är ett tips också att lägga ner tankeöverföringsbiten, säger Moa ironiskt.
- Det finns också en annan sak som är viktig att tänka på. Jag får lika ont i hjärtat varje gång och det är de här krigen som ibland finns i de rätt så färska skilsmässorna. Människor är arga och kallar varandra för idioter. Det är oftast mycket känslor involverade vilket inte är så konstigt. Man ska försöka hitta nya rutiner och strukturer till de här nya familjerna. Och så kommer det en massa nya människor som kommer in och har en massa åsikter, viljor och önskemål. Jag tror generellt att ju mer man kan ställa sig över sin bitterhet desto mer vinner man i längden. Det är inte bara för att vara schysst mot andra utan man vinner också själv på det. Man mår heller inte så bra om man är i de där krigen.
- Ett tips är att rita upp en familjekarta som inkluderar hela flocken med exen och bonusmormor osv. Då får man en översikt och inser att man inte kan ha kontroll över ett så stort pussel. Det är ett bra sätt att förstå att antingen gör man det här med bonusfamiljen och då måste man också vara beredd på att släppa kontrollen och kompromissa eller så skiter man i det här med bonusfamiljen. Det är ingen som tvingar en att leva i en bonusfamilj. Men jag tror, att ska man leva i en bonusfamilj behöver man inse att det innebär att samarbeta med andra människor som man kanske inte har valt eller inte gillar.
”Att försöka sätta sig in i barnens situation”
- Barnen blir ofta uppryckta ur sina sammanhang. Något som kan vara väldigt traumatiskt. Det kanske inte är så konstigt att de inte älskar sin nya bonuspappa eller bonusmamma efter en kort tid och är superpositiva. Även om du och din partner är förälskade och vill att alla ska gilla läget så måste man ge människorna runt omkring tid och ha förståelse för att inte avkräva att de ska gilla personer som de inte valt. Det blir omänskligt att kräva av någon som kanske inte får bo kvar i sin gamla lägenhet ska vara lite entusiastisk som du som är förälskad.
- Det är svårt att ta till sig hur jobbigt det kan vara för omgivningen. Det var en period då jag vi hade två lägenheter. Då flyttade jag väldigt mycket fram och tillbaka mellan de här lägenheterna och hade min kappsäck. Det var oerhört jobbigt kan jag säga. Att varje vecka åka med sin lilla kappsäck och då var Max stor och var i den andra lägenheten med sin tjej. Det var jag som pendlade mellan och jag kände mig rätt så trött och rotlös och det kan vara bra att tänka på och försöka sätta sig in i den sidan. Det är så barnen har det och de kanske på sikt kan se positivt på bonusfamiljen men det är också många förluster för dem.
- Det är spännande med relationer. Det är svårt att sluta prata om det, avslutar Moa med att säga.