Jonna Leifsdotter
Två halvor som ska fogas samman
När jag och min man träffades hade ingen av oss hade levt i en bonusfamilj innan och kanske var det därför vi inte ens tänkte tanken att det kunde bli svårt. Jag hade varit själv länge med mina barn och min man hade relativt nyligen separerat från sina barns mamma. Mina barn bodde på heltid hos mig och min man och hans ex körde på varannan vecka-varianten. Vi kastade oss in i förhållandet och ganska snart kom vi fram till att vi ville bo ihop. Efter diskussioner bestämde vi oss för att ”mitt” hus, det hus där jag och mina barn bodde, var bäst lämpat för oss alla. Sex personer behöver ju en del yta och gärna någon egen vrå till var och en. Sagt och gjort. Mannens hus såldes och den stora flytten påbörjades. Det blev en slitig sommar med mycket röjande och packande och släpande.
En nackdel när man flyttar ihop relativt snabbt är att man inte hinner diskutera genom allt fullt ut.
Och när de vuxna är himlastormande lyckliga och väldigt kära, så kan jag i ärlighetens namn säga att huvudet kanske inte är med riktigt lika mycket som hjärtat och tankarna är inte hundra kristallklara. Sen hade jag aldrig kunnat tänka mig att detta, att bli en bonusfamilj, skulle bli ett problem eller vara svårt. Kanske var det en anledning till att vi inte pratade så mycket om det innan flytten? Att vi inte ens tänkte tanken att det kanske inte skulle flyta smärtfritt med barnen. För vi diskuterade aldrig vad vi hade för tankar kring barnuppfostran. Vilka saker vi tyckte var viktiga. Var vi ens överens om vad vi tyckte var viktigt och prioriterade?
Det är lätt att vara efterklok, men jag kan ärligt säga att om jag vetat det jag vet idag så hade jag gett oss mer tid att lägga en bättre grund. Det hade gjort skillnad, även om det inte hade förändrat allt. En del saker visar sig ju faktiskt inte förrän man faktiskt bor ihop, men om vi hade haft bättre koll på varandra hade det kanske underlättat. För det här med att leva i en bonusfamilj är så mycket svårare än jag trodde att det skulle vara.
Jag och min man pratar mycket, vilket jag tror har varit vår räddning. Och kärleken såklart! Han är mitt livs kärlek och jag vill verkligen leva mitt liv med honom vid min sida.
Så vad har då svårigheterna varit?
Man kan tänka sig att en bonusfamilj är två halvor som ska fogas samman till en. Ett problem här var att jag och mina barn inte var en halva, utan en hel familj. Vi var inkörda på vårt spår. De bor hos mig på heltid och har gjort så länge. Jag hade inte behövt förhålla mig till någon annan vuxen, varken gällande barnen eller mig själv. Nu skulle jag förhålla mig till dels två barn, dels min man och dels hans ex.
Att förhålla sig, men inte blanda sig i, har varit en svår resa för mig. Det har varit tufft när jag och min man diskuterat saker gällande bonusbarnen och jag sen insett att jag faktiskt inte har mandat i frågan. Det har varit svårt för mig att inte bli ledsen och upprörd när min åsikt i slutändan inte räknas. Kanske har det varit svårare just för att jag är van att ta beslut själv. Jag har inte behövt kompromissa eller diskutera eftersom jag varit ensam vuxen med mina barn.
Lägg till att jag och min man har lite olika tänk kring barnuppfostran. Eller vid närmare eftertanke kanske vi inte alls tänker så olika, men vi ÄR olika och detta gör att det tagit tid att hitta balans. Jag har ofta känt mig som ”elaka styvmorsan” eftersom jag reagerar snabbare när ungarna håller på med tokigheter och därför ofta varit den som sagt ifrån. Lägg till att jag har kortare stubin än min man så förstår ni. (Han har ett nästintill oändligt tålamod den mannen. På gott och ont!)
Reglerna som vi bestämt är viktiga för oss att hålla gäller såklart lika för alla barnen. Vissa skillnader blir det eftersom barnen är olika ålderskullar. De stora barnen behöver man inte säga till om ”jag vill inte att du hoppar i soffan” och de mindre behöver inte ”jag vill att du kommer hem senast klockan tio”. En regel som genomgående verkar behövas för alla åldrar är ”spring inte inomhus”. Den svåraste av dem alla, eller?
I vår bonusfamilj är förutsättningarna olika
på så vis att mina ungar bor tillsammans med mig och min man på heltid, och min mans barn bor hos oss varannan vecka. Bonusarna har dessutom en uppsättning regler till att förhålla sig till när de är hos sin mamma. Och mina ungar börjar bli stora och reglerna suddas lite i kanten. För jag tror att ju äldre man blir ju mer måste man få testa sina vingar själv. Även om det inte är helt fritt blås än, så är det mycket frihet under ansvar. Och blir det då rättvist?
Olika förutsättningar, olika regler.
En mammaperson som inte anser att hemmet är ett femstjärnigt hotell, utan tänker att alla får dra sitt strå till stacken. En pappaperson servar av bara farten. Det kan bli olika bara beroende på vilken vuxen man frågar. Detta tror jag i och för sig inte är unikt för just bonusfamiljer. Vi vuxna försöker prata ihop oss om vad vi tycker är viktigt och prio. Vi ger samtidigt varandra spelrum när det gäller våra respektive barn. Vi försöker vara lyhörda och se alla. Vi försöker se till att alla har det bra. Och samtidigt är inte livet alltid rättvist, det är också en lärdom man får leva med. Men vi kan väl säga som så, att vi gör så gott vi kan. Och jag vet att det är okej att det är såhär nu. De tar tid för en bonusfamilj att landa. Och det är okej! Vi har inte landat än, men vi är en bit på vägen. För att fortsätta på den vägen ger vi bonusfamiljen tid och försöker vara tålmodiga med varandra. Vi säger hej och tack och visar varandra hyfs och respekt. Det blir alldeles lagom och bra så för nu.
Jonna
Jonna Leifsdotter
En lösningsfokuserad 41-åring med en positiv syn på livet. Gift med Mats. I familjen ingår fyra ungar. Jobbar med administration. När en längtan att arbeta med människor och till en början är siktet inställt på att bli Diplomerad mental coach. Livsmottot är och förblir ”Att leva är mer än att överleva”.
Följ Jonna på Instagram