Johanna Nilsson

Vörtbrödskärlek, familjesmärta och att ta hand om mig själv

Johanna Nilsson heter jag. Är tillsammans med Pelle sedan 8 år, sambo sedan nästa lika länge och bonusmamma till två fina grabbar. De var 6 och 8 när vi träffades första gången. Och vips så har de växt om mig och blivit fina tonåringar.

Inte så farligt

Julen närmar sig. Och det blev precis tvärtom. Alltså inte med julen. Utan det där med att skippa det svarta. Ja, som jag skrev om här i förra numret.

Nu menar jag inte att jag blivit mer svartsjuk. Men jag behöver ju heller inte tvinga mig att tvinga bort den. Så länge jag inte vältrar mig i svartsjukan eller låter den ta över totalt så är den ju egentligen inte så värst farlig. Utan mer ett värdefullt tecken på att ”nu Johanna är du lite skör och behöver ta hand om dig lite extra”.

Shoppade loss

Fast strax efter förra numret av Bonusmaman lät jag ändå det svarta styra. Fick för mig att shoppa svart igen. Köpte svarta byxor. Några dar senare svarta boots. Och samma dag svarta träningstajts. Plötsligt kändes det så jädra bra.

Mera julrutin

Nåväl. Tillbaka till den där julen. Som närmar sig. Det vore att ta i att säga att julen känns lika jädra bra som shoppingen. Inte heller jädra dålig men inte självklart tipptopp. Med 8 bonusfamiljejular i ryggsäcken känner jag mig däremot mer rutinerad. Mer laid-back. Det är inte längre lika dramatiskt med allt vad julen innebär.

Ont fastän mysigt

I år är grabbarna med oss. För dem är det självklart att fira julen hos farmor och farfar 40 mil norrut. Det är så mysigt där och jag har alltid känt mig varmt välkommen dit. Grejen är bara den att jag ju har mina föräldrar och syskon med familjer flera timmar därifrån. Som känns självklara att fira julen tillsammans med för mig. Som jag längtar efter så det gör ont. De jular som grabbarna inte är med oss smärtar inte längtan efter föräldrar, syskon och deras familjer. Men då längtar jag desto mer efter Pelle som spenderar julen på jobbet.

Lagom trots allt

Mina föräldrar och syskon är fantastiska. De visar världens största förståelse för att just julafton blivit utan mig vissa jular de senaste åren. Vi försöker ses strax innan eller efter istället. Och det blir ganska lagom ändå. En eller två nätter. Så vi inte hinner lessna på varann.

Tack vare jullogistiken har jag sänkt ambitionerna rejält runt jul. Det känns faktiskt skönt. Jag hänger inte upp min julfeeling på vad alla andra känner. Försöker inte peppra lägenheten med ”nu ska alla vara glada”. Tar det mer som det kommer och gör det jag mår bra av i stunden.

Bakeufori

En sak jag verkligen gillar inför jul handlar om vad Pelle brukar göra då. Han bakar. Kors i taket. Min sambo bakar. Vörtbröd. Det är liksom hans grej. Han bakar och mumsar. Får inte nog. Heller inte grabbarna. Jag däremot gillar vörtbröd mycket, men det är ju rätt så smakrikt så jag nöjer mig med någon skiva ibland. Men njuter av att för en gångs skull få bli bjuden på hembakt av sambon. Mm.

Jag önskar mig…

Undra vad jag ska önska mig i julklapp? När jag var liten minns jag hur besviken jag kunde bli på julklapparna. Blev sur, låg och ledsen. Fastän jag fått ett gäng paket. Det var jobbigt och jag menade inte att vara otacksam. Känner igen det i grabbarna också. Det har varit en svår sak att möta för mig när jag varit nära dem men ändå lite på sidan om. Där på julaftonen när tomten kommit och de blivit besviken. Men de stunderna tog vi oss igenom ändå fastän det blev jobbigt för oss på lite olika sätt.

En god omhändertagande jul!

Nu vet jag. Såklart. Ska önska mig något fint i svart. God jul till dig och tack för att du läst. Vad önskar du dig då? Ta hand om dig själv lite extra i jul. Det är du värd.

Johanna