Johanna Nilsson
Från mörkaste svart till kittlande ljus
Johanna Nilsson heter jag. Är tillsammans med Pelle sedan 8 år, sambo sedan nästa lika länge och bonusmamma till två fina grabbar. De var 6 och 8 när vi träffades första gången. Och vips så har de nu växt om mig och blivit fina tonåringar.
Ett ljust beslut
För 15 år sen bestämde jag mig. Då var jag 25 och hade tröttnat på allt svart. Jag började rensa. Plagg efter plagg packades ner och skickades till återvinningen. Kvar blev allt ljust. I olika vita, beiga och gråa nyanser och lite blommigt. När jag väl bestämde mig och blivit av med det svarta kändes det så självklart. Att välja det ljusa. Det var ju jag. Och har varit så sedan dess.
Mörkaste svart
Det var inte lika självklart att skippa svart när jag träffade min sambo. Hade aldrig förut varit ihop med en pappa. Som haft en fru. En fru som han, fastän de skilt sig, fortsatte ha kontakt med de flesta dagar. Smått och stort av olika slag behövde stämmas av och ordnas med för att det skulle fungera så bra som möjligt med barnen. Såklart behövde och behöver de göra det. Fullt förståeligt och självklart. Iallafall tankemässigt. Känslomässigt var det inte lika enkelt.
Ibland kryper svartsjukan över mig när sambon och hans ex är överens. När de håller med varann och det flyter på i kontakten dem emellan. Ja, jag vet. Det är inte vettigt eller smart på något sätt överhuvudtaget att känna så. Men ibland slår det mörka till med enorm kraft inuti mig.
Busskortsljus
Härom dagen ringde hon och vi småpratade om hur de haft det och kring grabbarnas busskort. Det var trevligt. Riktigt trevligt. Som det nästan alltid är när vi hörs. Precis innan hon ringde gick jag och funderade i helt andra banor. Utan egentlig anledning kröp det sig på. Och jag blir så glad att det kan släppa på ett ögonblick och att det ljusa, glada brer ut sig igen.
Hon välkomnade mig varmt från början och har alltid varit vänlig och visat omtanke. Uppskattat mig för det jag bidragit med och varit lika varm fastän jag backat och backar rejält ibland.
Åren räknas
Snart har jag och min sambo varit ihop lika länge som han och hans ex var. Jag vet att det kan verka fånigt men det känns på nåt sätt stort. Att jag och han har en historia som oxå är lång. Som vi byggt. Som är vår. Värd att räknas.
Min sambo är och har alltid varit otroligt mån om mig även han och har gett mig stor plats. Både bjudit in och gett mig utrymme att försöka hitta mitt sätt att vara med. Jag vet att det varit och fortfarande är tufft för honom att få ihop det. Riktigt tufft. Att lyssna in barnen och deras behov. Och mig och mina behov. Och få ihop det. Han är verkligen fantastisk.
Och han gillar min klädstil. Plagg i alla nyanser av vitt, grått och beige finns huller om buller i en charmig röra. Jag har en hel del att lära av mitt beslut då i min ungdom. När jag bestämde mig. Slängde ut det mörka. Det svarta. Kanske kan jag på samma sätt bestämma mig igen. Sortera ut och slänga bort. Det mörka. Svartsjukan. Och välja ännu mer ljust i livet.
Tänk om...
Vad skulle hända då? Hur bra skulle jag kunna må? Hur skulle de andra påverkas av mitt ljusare och gladare jag? Och vad skulle det kunna leda till? Vilken svindlande kittlande tanke.
Tack för att ni läst min berättelse om mörkt och ljust. Och vill ni lära känna mig mer så är ni varmt välkomna in på www.pausera.se.