Jennie Wiberg Rönkkö
Jennie Wiberg Rönkkö, 36 år.
Förskolepedagog och komiker.
Skriver krönikor på kretsentillsammans.se
Ni hittar Jennie på instagram: jenniestinksrok
Att vara bonusbarn
Jag höll i en gurka när han sa det. Att han hade träffat en tjej, jag var tre år och året var 1985. Jag tror att jag kände det som när äventyrare kommer upp på för hög höjd, pappa har själv berättat att det är ett rent helvete, hur han nu kan veta det när han inte ens äventyrat det minsta på hög höjd. Inte på det sättet i alla fall. Han skulle aldrig komma att behöva äventyra heller eftersom hans amygdala var stimulerad dygnet runt med olika sorts överlevnadsstrategier efter ett liv av kumulativa trauman med våld i hemmet och en psykiskt sjuk mor. Luften blev snabbt tunn att andas minns jag. Min vy lös upp på något konstigt vis, höll jag på att dö kanske? Jag kände avsky, äckel och besvikelse över att han förstörde vår fredag. Helst där och då. Hur kan en vuxen berätta en sådan sak i förbifarten på Icas grönsaksavdelning?
Vuxna var allt bra dumma minns jag att jag tänkte. Jag vet att han såg min emotionella transformering, jag var en fullfjädrad expert på att agera så att mina syften skulle nå fram, men han gjorde som han alltid gjort på grund av en stor emotionellt rubbad konflikträdsla - han låtsades inte om att han såg det. Han var skolad i att skjuta emotioner åt sidan. Han hade gått i den finska skolan på 60-talet. Och nu hade han äntligen träffat en tjej som skulle hjälpa honom att hålla rätt riktning i livet.
Jag älskade att trycka in spetsarna i majskolvarnas båda sidor där i soffan på fredagsmyset. Ibland lekte jag att det var tinningar och det skrämde mig, för jag fylldes av skam och oro över att jag kanske var som dem i filmen Gökboet. Jag visste inte då vems tinningar det skulle vara, inte då i men i skrivande stund förstår jag ju att det var hennes. Dallas vinjettlåt gick på tv:n och jag visste att jag var sen i säng. Planen var att jag skulle sova när dem skulle se på Dallas tillsammans. Jag behövde bada sa jag och gick och låste in mig i badrummet fastän jag visste att pappa inte alls var trygg med att ha mig i karet utan att dörren var öppen. Just därför låste jag och hoppades på att jag skulle råka drunkna därinne. Få något sorts anfall och inte ta mig upp. Undra om många skulle komma på begravningen och undra hur hon skulle lyckas att klämma fram krokodiltårar där i all glädje att jag var död.
Dessa känslor är mina, dessa minnen är mina och jag kanske inte alls delar samma uppfattning som min pappa eller hans fru som fortfarande lever tillsammans, och fortfarande bara har porträtt uppsatta på deras två gemensamma barn i deras sovrum. Ofta blir jag blir nio år och dras tillbaka till en ålder där jag kände mycket exkludering och psykisk utfrysning från bonusmammas håll, det finns triggerpunkter som aldrig försvinner. Porträtten på mig hänger i någon mellanhall, men mellanhallen är inte lika helig som sovrummet, det vet vi ju alla. Min sexåring frågade varför det inte fanns kort på mig eller dem en kväll i somras när vi sov över. Det gjorde mig så ledsen att jag grät halva natten, som så många andra nätter när exkluderingen synliggjorts så konkret.
Jag har dock gått så pass många timmar i terapi att jag åtminstone fått egenvärdet tillbaka och rätten att äga mina känslor och våga berätta min historia. Någon professionell har lovat mig att jag inte alls överdriver. Utan alltså bekräftat att det handlat om ett stort vuxenmisslyckande från början till slut. Det var inte mitt fel, det krävs inte två att dansa tango, det begreppet gäller inte barn. I relation med barn, ligger allt ansvar hos oss vuxna. Min historia kanske får omsorgspersoner att ta lite jävla mer ansvar och sluta sätta sina egna barn i sekundär prioritet, det finns inget som gör mig så arg som vuxna som hävdar sin rätt att äga inadekvata känslor emot barns beteenden och känslor.
Jag kan hitta spaltmeter om hur jobbigt det är för vuxna att axla rollen som bonusföräldrar, det gör mig glad, att bonusföräldrar reflekterar och söker svar och tips. Men bonusföräldrar är inte omsorgspersoner, och det är faktiskt dessa som bär huvudansvaret för en trygg och behaglig tillvaro i sitt eget hem. Jag har i dag lagt skulden där den hör hemma. Det är primärt hos min pappa, även om hon såklart är högst ansvarig för sitt beteende. Han var min främste försvarare, men misslyckades. Att misslyckas som förälder är det lättaste man kan göra, det vet jag som förälder till tre barn. Men det måste bli svårare, barn måste få kräva mer av oss. Vi föräldrar för liksom inte ett systematiskt kvalitetsarbete med uppföljning och utvärdering. Om vi skulle se min pappas uppdrag som förälder, så finns det en hel del saker jag gärna skulle vilja dela med mig av till andra:
*Börjar ditt barn rymma till skogen, spela sjuk, skadad, slår sina syskon hemma hos den andre föräldern. Då är det inte av illvilja. Det kan röra sig om ett barn som konkretiserar missnöje, bär symptom av utanförskap.
*Ditt barn kommer nästan aldrig våga tala om för dig om det är något med bonusföräldern som inte känns bra, ditt barn vill bara att du ska vara lycklig. Ditt barn vill inte ställa till med ”drama” i familjen. Ditt barn kanske till och med är livrädd för din partners mimik, suckar och blickar, det rör sig ofta om psykisk misshandel som ingen mer än barnet märker av och blir snart en nedbrytande process för självkänslan. Kanske omedvetet, subtilt och hemskt för ett barn.
*Boka aldrig resor regelbundet i barnets hela uppväxt, utan att ha det barnet med i reseplanen. Man känner sig skit utanför när man aldrig får åka med sin pappa, bonusföräldern och deras nya gemensamma barn till varken Kanarieöarna, fjällen eller Amerika.
*Umgås inte med ditt eget barn i smyg så att bonusföräldern inte ska bli svartsjuk. Det bästa ett barn vet är att bli utvalt av sin omsorgsperson. Det ska inte vara en hemlis att man åkt motorcykel i vårsolen med sin pappa eller att man gått på bio. Det är liksom ingen otrohetsaffär det handlar om.
*OM ditt barn börjar öppna sig och faktiskt verbaliserar eller uppvisar ett missnöje med sin bonusförälder. Lyssna in upplevelserna, bagatellisera aldrig dessa, ta inte på någon offerkofta och säg definitivt inte ”det är inte så lätt för hen heller” Vuxna får söka råd, läsa en bok eller gå en utbildning om det inkräktar på deras känslor att ett barn uttrycker missnöje. Tala istället om för ditt barn att det var modigt att våga säga som det kändes och att du verkligen ska göra allt för att det ska bli bättre, att du till och med gör vadsomhelst. Glöm ej att sedan ha en levande diskussion tillsammans.
*Våga göra det klart och tydligt för din partner som är bonusförälder, att det kommer med ett ansvar. Du har det huvudsakliga som vuxen omsorgsperson. Och funkar det inte, sök professionell hjälp där ni vågar vara ärliga i era känslor. Man behöver inte älska sina bonusbarn, men det finns till exempel en barnkonvention som är bra att läsa, mänskliga rättigheter, samt andra forum att tala om sitt missnöje, svartsjuka eller känslor, än inför barnet.
Jag har medvetet valt bort att våga bli bonusförälder. Jag skulle aldrig våga riskera att omedvetet eller medvetet göra fel så att ett oskyldigt barn råkar ut för svartsjuka, exkludering eller utanförskap i sin egen familj. Jag har dock valt att leva med en man som är bonusförälder till min dotter och även fått två gemensamma barn med honom. Jag kan säga att vi läst litteratur, barns utveckling, forskning och allt som möjliggör en god uppväxt för min dotter i egenskap av bonusbarn. Vi har aldrig haft det lätt, bara svårt. Men det är svårt med barn. Det ska vara svårt. Jag kan inte sätta mig in i hans känslor och han inte i mina. Men våra är alltid sekundära. Fridas känslor går alltid först, alla sekunder av liv. För Frida har aldrig valt att bli bonusdotter eller att hennes föräldrar skulle skilja sig. Det är vårt ansvar att Frida trivs när hon är hemma. Fridas porträtt är störst i familjen och Frida har alltid en flygstol när vi reser bort närmast mamma. För bonusbarn behöver lite extra allt.
Jennie