Hanna J Larsson
Hanna J Larsson – utbildad undersköterska och har jobbat inom sjukvården och äldrevården. Har arbetat som behandlingsassistent i socialpsykiatrin. Hanna är utbildad inom pedagogik, tydliggörande pedagogik och har vidareutbildning inom NPF och lågaffektivt bemötande. Hon har även arbetat återhämtningsinriktat och varit handledare i Case management. Hanna har arbetat inom kriminalvården och varit övervakare ionom Frivården. Idag arbetar Hanna natt som undersköterska på förlossningen i Ystad.
I fastforward och på repeat
Det är semesterns sista barnfria helg.
Vi tar den och vi tar den med storm. Vi lämnar allt och bara drar. Bort och iväg.
Som de nyförälskade tonåringar vi aldrig kände varandra som.
Som de unga barnlösa vuxna vi aldrig var.
Vi tar bilen längs kusten.
Norrut. Bortåt. Bort till ingenstans och någonstans.
Ensamma. Med lätt packning för bara en natt.
En natt någonstans och ingenstans. Med hög musik och flätade händer. Vi bara kör. Utan mening eller mål. Norrut och bortåt.
Det är där vi möts - alltid och varje gång.
I spontaniteten, flexibiliteten och planlösheten. Där är vi samma. Där är vi lika.
I det som ger oss glitter i ögonen, rosor på kinden och solsken i blick.
Och med dig är jag underbar. Med dig har jag allt.
Ändå hugger det till i bröstet och skaver i hjärtat.
Och jag kan inte låta bli. Låta bli att tänka. Tänka på att så här hade vi kunnat få börja. Så här hade kunnat vara starten och början. Början på sagan. Sagan om oss. Sagan där vi haft så lite bakom oss, men hela världen framför oss.
Jag ser de sömnlösa nätterna. Hur vi flyttar in i vår första lägenhet.
Jag ser oss måla den - i snickarbyxor och leende som i valfri romantisk komedi.
Jag ser oss växa, gro, alstra liv...
Jag ser barnen vi aldrig fick och livet vi aldrig skapade. Och så spelas det upp.
I mitt huvud. I mina tankar. I fastforward och på repeat.
Och det hugger i bröstet och skaver i hjärtat.
Det klumpas i halsen och tåras i ögonen. För allt som inte var vi.
För allt som inte är vi. Och för allt som vi aldrig fick och hade.
Och ändå är jag så lycklig. För vi är nu och vi är vi.
För jag har dig och du har mig. Med våra ungar och hundar.
Med våra skrapade hjärtan och ärrade själar.
Med blommor i famnen till graven där "Kärnfamiljen" vilar i evig frid. Begravd, men inte glömd. Knappt ens gömd.
Ständigt påminnande och närvarande i all sin frånvaro.
Kippar efter andan och klänger sig hysteriskt och desperat kvar.
I jämförelsen, i konflikterna och i olikheterna.
Men vi har samtidigt blommor i håret och vinden i ryggen. För vi är vi och vi är nu. Och kanske för allt detta fick vi lov och liv att älska .Älska varandra. Så som vi är nu. Älska så högt, så starkt, så innerligt. Som aldrig förr...
För den tiden var inte vår.
Vår tid är nu.
Nu och här.
Nu - som vi och som oss.
Följ Hanna på Instagram här