Eva-Lena Larsdotter

Eva-Lena Larsdotter, 49 år.
Familj: Saga 22, Tor 20 och Vira 15 år samt förlovad med min särbo med Tommie.
Bor: i Gävle

Gör: Föreläser över hela Sverige med ”Barn beter sig bra, om de kan - en föreläsning för dem som
vill kunna förstå vad det är som får barn att tjata, krångla & bråka” mer info hittar du här.
Hemsida
Facebook


Anknytning är den starkaste kraften i universum. Den är som gravitationen som får oss att stanna kvar på jordklotet och som klistret som binder ihop flera hundra miljarder celler i din kropp. Alla bäbisar föds med anknytningsinstinkten. De är som programmerade att hitta ”sin vuxen” och använder sedan sina gulligaste bäbisutryck eller mest hjärtskärande gråt för att få i gång omvårdnadsinstinkten hos den som råkar vara ”förälder”. Oftast räcker det med att barnet läggs i förälderns famn efter födseln så kickar instinkten igång. Hos vissa människor finns det svårigheter som kan krångla till anknytningen; barnet kan till exempel ha en neuropsykiatrisk funktionsvariation som autism och/eller föräldern kanske inte har förmågan att knyta an till sitt barn på grund av sin egen anknytningshistorik. (Händelser under den vuxnas uppväxt.)

Barnet läser av den vuxnes ansikte för att pejla in känslor och reaktioner. Det här gör han för att försöka förstå vad mamman eller pappan förväntar sig av sitt barn och anpassar sig. Anknytningsinstinkten får barnet att samarbeta eftersom den bygger på att föräldern är ledaren som ska lära ut de viktiga saker som behövs för att barnet ska klara sig i samhället; hur det är ”normalt” att vuxna i allmänhet och föräldrar i synnerhet beter sig mot barn och mot varann i relationer, hur det är ”normalt” att visa kärlek, hur det är ”normalt” att lösa konflikter. Barnet blir expert på att läsa av de olika ansiktsuttrycken och känna av outtalade känslor hos vuxna.

Det svåraste som en människa kan uppleva är att mista anknytningen. Om du tänker dig en situation där ditt barn svävar mellan liv och död under en komplicerad operation, så är jag säker på att du kan föreställa dig den förtvivlan det skulle skapa hos dig. Upplevelsen av att bli separerad från den du anknutit till, startar ett alarm i din kropp och tränger undan alla andra behov - du är inte trött, hungrig och du känner inte smärtan om du själv är skadad för allt ditt fokus är riktat mot ditt skadade barn. Så här svårt kan separation kännas och det är separation från den som vi är starkast anknuten till som ger de svåraste såren och självklart är det barnen som är de mest sårbara.

Det som gör det extra komplicerat är att upplevelsen av att vara separerad kan triggas i gång av något som inte ens är sant; du kanske tolkar att din partner inte längre älskar dig eftersom du tycker att hans ögon blivit så kalla när han ser på dig. Det här får alarmsystemet i din kropp att gå i gång. Du känner att det finns en risk för separation men det kanske inte ens är sant. Du kan ha tolkat ett intryck helt fel och det som du trodde var brist på kärlek var i själva verket att din partner
var stressad, trött eller sjuk.

Om du nu tänker dig in i situationen att du är ett barn, dina föräldrar har skilts och din mamma har träffat en ny kille som hon är himlastormande förälskad i. Som vuxen så vet du ju hur förälskade personer är när de bara har ögon för varandra och gärna vill vara så nära att de nästan kryper in i varandras öron. Jag kan lova dig att om mamman och nya killen försöker göra allt de kan för att smyga med sin kärlek så märker barnet att det är något som försiggår och när ett barn känner av att mamman är förändrad men inte förstår vad det är - vem tror du barnet lägger skulden på då?

Nu menar jag inte att du ska dra in barnet i din nya relation direkt när det nykära pirret börjar kännas i magen. Det jag menar är att du kan tala om att du är extraglad eller något. Sätt ord på det som händer så att barnet inte behöver undra varför du inte är riktigt känslomässigt närvarande ibland, så att barnet inte känner sig bortstött av dig. Låt ditt barn få uppleva att er relation är trygg och att du alltid kommer att finnas där, för att ge trygghet och kontinuitet - det vinner både de vuxna och barnen på i det långa loppet.

Barn behöver inte lära sig att hantera separation - de behöver lära sig att behålla närheten när de är åtskilda från de personer som de anknutit till. Det bästa för barnet är att de vuxna försöker släppa maktkamper och ser sig själv som beskyddare av barns anknytning.

Om du har ditt barn varannan vecka så skulle jag vilja tipsa dig om att hjälpa barnet att få extra mycket närhet från dig. Kan ni inte vara fysiskt nära varann så får du ge närhet genom till exempel lukt; skicka med en T-shirt som luktar som dig, den blir ett bra örngott eller nattlinne. Du kan ge ditt barn en fin skatt att vakta tills ni ses igen och spela in sagor på mobiltelefonen så barnet kan höra din röst när längtan sätter in. Försök att överbrygga den tid som ni är isär och håll fokus på när ni träffas igen - ordna en mysig ritual för att fira när er vecka tillsammans börjar och slutar. Sedan tycker jag att du ska låta barnets andra förälder få ta plats på samma sätt när det är ”din vecka”, då blir ni tillsammans beskyddare av barnets anknytningsinstinkt och det är den finaste presenten ett barn kan få.

Eva-Lena, förskollärare med Magisterexamen i Barn- och Ungdomsvetenskap. Har fördjupat mig inom modern utvecklingspsykologi. Utbildad familjehandledare genom Family-Lab och utbildad i lösningsfokuserad metodik riktat mot barn och ungdomar. Eva-Lena är också grupphandledare på systemteoretisk och salutogen grund.

Eva-Lena Larsdotter