Antonija Andersson
1. Gäller alltid umgängesrätten eller finns det undantag?
2. Spelar barnens vilja och hälsa någon roll i umgängesrätten?
3. Ensam eller delad vårdnad, är umgängesrätten densamma ändå?
4. Vem bestämmer umgängesrätten?
Det har kommit in flertal frågor gällande umgängesrätten kopplade till barns vilja, mående, vårdnadens utformning och beslutanderätten. Då de hänger ihop avser jag att försöka besvara det samlat här.
Först vill jag reda ut en allmän begreppsförvirring. Vårdnad om barn avser den juridiska vårdnaden om ett barn. Vårdnaden kan utövas gemensamt av båda föräldrarna (gemensam vårdnad) eller så har en av dem vårdnaden (ensam vårdnad). Den som är vårdnadshavare får fatta beslut om barnet och har rätt att få information från skola, sjukvård, socialtjänst m fl. Har man gemensam vårdnad, behövs båda vårdnadshavarnas samtycke till vissa beslut.
Umgängesrätten hänger inte ihop med vårdnaden i utövandet. Umgängesrätten kan regleras genom ett beslut eller dom från domstol, alternativt ett avtal som är godkänt av socialnämnden. Om det finns beslut, dom eller avtal skall det följas, så vida inte föräldrarna kommer överens om andra lösningar. Men om de inte är överens så gäller beslut/dom eller avtal. Ibland kan sådana vara gamla eller så har det hänt något i barnets situation där en förälder (och/eller barnet) inte anser att umgänget ska ske på visst sätt. Om det inte råder samsyn kring en förändring av umgänget, kan föräldrarna vända sig till kommunens socialtjänst/familjerätt och få hjälp i att nå ny överenskommelse.
Det förekommer ibland situationer där barnet far illa eller riskerar att fara illa vid umgänge med en förälder. Här har föräldrar ansvar att skydda barnet från att fara illa. Man bör ha i åtanke att det gäller att det är en genuin oro för barnet, och inte är något som används för att sabotera barnets umgänge med den andra föräldern, vilket kan slå tillbaka på den förälder som stoppar umgänge vid en eventuell vårdnadstvist.
Barnets vilja ska tillmätas betydelse efter ålder och mognad. Ja, så står det i våra direktiv. Det innebär att ju äldre barnet är desto mer vikt ska läggas vid barnets åsikt/vilja/inställning. Men ett barn ska inte belastas med att tvingas välja mellan sina föräldrar. Barnet ska inte heller förledas att tro att det är barnet som bestämmer. Vi lyssnar på barn, men det är de vuxna som bestämmer. Det förutsätter att föräldrar är lyhörda för sitt barns eventuellt uttryckta vilja och tar ett föräldraansvar för bedömningen av vad som blir bäst för barnet.
Avslutningsvis, umgängesrätten är barnens rätt att ha kontakt/umgänge med båda sina föräldrar. Det är alltså inte föräldrarnas rättigheter.
Antonija Andersson
Auktoriserad socionom, familjeterapeut och medlare
Medlingsbolaget
0764 22 22 25