Jag vill också vara med
Det är lördag kväll. Bonusfamiljen sitter samlad runt middagsbordet. Det är en god stämning och mycket skratt. Maten står på bordet och det doftar gott. Men det kommer en obehaglig känsla krypande uppför magen och vill ta ett fast grepp om hjärtat. Något fattas mig. Men jag behåller masken på och försöker skratta med.
Jag får ofta höra att jag alltid är så lugn. Hetsar inte upp mig i stressade situationer, sitter lugnt i båten och anses eftertänksam. Det kan nog vara så. Det finns metoder och tekniker att öva på för att få till ett sådant förhållningssätt. Det är nog ett ganska vanligt fenomen hos oss människor. Och ju mer du övar, desto bättre blir du på det. För du vill ju inte förstöra den goda stämningen.
Det finns en sak som får mitt inre att vibrera, vilja skrika rakt ut och får min kropp att skaka. I och för sig kan jag nog dölja även det ganska bra men det kanske påverkar matlusten hos mig själv och min omgivning Det är när känslan av att inte få vara med kommer krypande. Eller när jag känner mig exkluderad. Den känslan är vidrig.
Och den blir extra obehaglig när jag egentligen inte kan skylla på någon. Ingen gör fel. Men jag sitter ändå där och känner mig utanför. Jag har ingen att konfrontera.
Det kan vara gester, ord, skratt men jag förstår inte. Och jag vill vara med. Jag vill också ingå i ett sammanhang. Det är människor som är viktiga för mig men det fattas en historia. En pusselbit. Och de kan inte sluta skratta. Men jag förstår ändå inte.
De som skrattar har en gemensam historia. De har byggt upp något i flera år. De har ett språk jag inte förstår men jag vill lära mig. Men det handlar om något annat. En samhörighet som jag aldrig kommer att kunna dela. Och det är svårt att inse. Jag vill så gärna. Men känslan av exkludering stannar ändå kvar.
Jag borde inse att det är viktigt för dessa personer att ha sin gemensamma historia. Få skratta åt det som de byggt upp. Jag vet. Men det är inte så enkelt, och jag vill inte förstöra något. Men jag vill ändå vara med.
Jag håller på att bygga upp något eget med dem som sitter runt matbordet. Jag vet att det är så. Och jag borde vara förnuftig. Vi kommer att skapa ytterligare en ny historia. Som kommer att bli viktig för oss. Jag vet detta. Men känslan kommer ändå krypande.
Jag tror det finns många situationer i en bonusfamilj som tar fram känslor i oss som vi egentligen inte vill kännas vid men som ändå kommer krypande. Och det ställer till det. Min känsla av exkludering kan vara en sådan. Och ju mer jag uttalar det desto svagare blir den. Och det är jag tacksam över. För då skonar jag både min omgivning och mig själv. För min mask håller inte hur länge som helst. Den är gjord av kött och blod.
/Thomas
