Kärlek är inte som äppelpaj
Det är inte lätt att veta hur man ska hantera ett ex´s nya partner. Det blir inte direkt lättare när man dessutom har ett barn ihop, och den nya personen blir inblandad i barnets liv.
Pappan till mitt barn hade redan haft olika flickvänner, när han blev ihop med sin nuvarande tjej. Det hade gått nästan två år sedan vi gjorde slut och vår romantiska relation kändes sedan länge överspelad, medan vi hade nått tillbaka till vänskapsrelationen som vi hade innan vi blev ihop. Därför var det inte ansträngande rent känslomässigt när han träffade sin tjej, vilket säkert gjorde saker betydligt lättare än om han skuttat direkt in i en ny kärleksrelation efter att vi separerade.
Däremot var det inte lika självklart hur jag skulle hantera när hon allt mer inkluderades i min dotters liv. Hon är lite yngre med en helt annan livsstil än familjelivet och det blir mer som den ”roliga vuxna kompisen” så på så vis är hon inget hot mot relationen med min dotter.
På ett sätt är jag rent av tacksam för att en annan vuxen bryr sig om mitt barn. Men min ”avslappnadhet” har absolut förenklats av faktum att de inte har några planer på att flytta ihop eller skaffa barn ihop.
Det har ändå väckt en hel del tankar på hur det skulle vara om saker var annorlunda. Om den relationen ändrades, till exempel om hon blev gravid eller om mitt ex i framtiden blev ihop med någon som hade helt andra tankar än jag kring barnuppfostran. Säg, en kvinna som ville att mitt barn skulle kalla henne mamma eller som tyckte att godis var bra varje dag, eller – _paniken_ – som av någon anledning pratade illa om mig bakom min rygg. Gud, känslorna bränner till i mig av bara tanken.
Det är ofta i relationen med våra barn som våra djupaste rädslor och känslor kommer upp. Kanske kan det vara minnen från vår egen barndom, djupare än ens vi har ord för, med erfarenheter som uppstått långt innan vi ens har ett språk, som fortfarande präglar oss som vuxna. Det är läskigt att tänka att den vi älskar mest, som vi kanske till och med på något plan vill äga, eller kontrollera, kan ha en relation med en annan person som så att säga utmanar en på ens plats på ”tronen”. Som mamma, pappa eller förälder, alltså en av de viktigaste personerna i ens barns liv.
Föräldraskapsfilosofen Jesper Juul brukar prata om att kanske räcker det för ena nya partner att bli en nära, bra, vuxen vän till barnet, istället för genast en ny förälder. Det kan barn inte få för många av – och vuxna kan inte få för många barnvänner.
För att man ska få uppfostra barn tycker jag –precis som Juul – att man ska kvalificera sig, genom att faktiskt älska det barnet. Och det kan ta tid att lära känna ett barn på djupet – kanske många år. Att någon blir kär i mitt ex, eller i mig, garanterar ju inte att den personen kommer börja älska barnet, ens någonsin. Även om den tycker den är gullig, eller lite kul att hänga med en lördag ibland.
Det är inte lätt att hantera de här känslorna av avundsjuka – när mitt barn pratar om hur kul hon haft det med ”pappas flickvän” som kan erbjuda roliga utflykter som jag knappt pallar styra upp när helgen kommer. Men samtidigt litar jag på att relationen mellan mig och mitt barn är så stark, att den sortens relationer inte påverkar oss. I slutändan tror jag det är bra att minnas att kärlek inte är som äppelpaj, där bitarna måste bli snålare tilltagna om fler delar på fikat. Bara för att mitt barn också börjar älska någon annan betyder det inte att hon älskar mig mindre. Det viktiga är ju faktiskt, i slutändan, att min dotter känner sig så trygg och älskad som det går. Och då får jag släppa lite av mitt ego.
Ida Therén
