Hanna & Patrik

Han sitter där. Jag sitter här. Och jag slås av hur jävla fin jag tycker han är. Som ett slag. I solar plexus. Pang. Just där. Men det säger jag inte.

För mellan oss finns en solstol. Med ett barn. Och i mig river och rider sorg och glädje och allt däremellan. För allt som inte blev vårt. Och för det som är vårt….

För att med honom är det så jävla lätt.

Och så in i helvete jävla svårt. Med honom blir jag en bättre människa och med honom blir jag också en sämre version av mig själv än jag någonsin kunnat föreställa mig. Med honom älskar jag också allt jag hatar att känna. Sånt som borde gömmas och glömmas och kastas långt, långt bort. Sånt som heter avsky, skam och skuld. Sånt som ryms i något som kallas bonusfamilj. Sånt som ingen annan någonsin kan förstå. Och bakom mina solglasögon rullar en ensam tår. Torkar i solen. Och ingen såg eller kände. Bara jag

Det är så jävla svårt

Hos Hanna och Patrik är det aldrig långt till skratt. De har en relation som bjuder på både allvar och humor. Högt och lågt. Vi inleder intervjun med att fråga hur länge de varit tillsammans och redan här uppstår viss förvirring och vi skrattar alla åt hur svårt det kan vara att ha koll på hur många år man varit ihop. - Det känns som det är 13 år, säger Hanna. Men vad är det 2 eller 3 år?

Efter en stunds diskussion kommer de fram till att de varit tillsammans i 2 ½ år. De träffades via nätet. Båda hade varit singlar ett tag. Hanna var den som tog initiativet till kontakten. Hon matchade egentligen inte Patriks profil. De bestämde ändå att de skulle träffas på en strand i Ystad en kall söndag i mars. Barnen var med vid första träffen. De lekte på stranden hela dagen och hade kul tillsammans. - Det var verkligen en ovanlig träff, säger Hanna. Men vi träffades varje dag efter det. Det har bara rullat på. Vi hittade anledningar till att vi skulle ses. Det blev inget konstigt då barnen redan hade träffats.

Efter nio månader flyttade Hanna och Patrik tillsammans och bor nu i en villa strax utanför Ystad. Hannas son bor hos dem på heltid och sedan en kortare tid tillbaka bor även Patriks son hos dem på heltid. Patriks dotter bor varannan vecka och Hannas flickor har tre dagars schema. Patriks två äldsta barn har flyttat hemifrån.

Hur får ni ihop Vardagspusslet?

- Får man ihop det, frågar Hanna? Det är ett under varannan vecka. Matkasse är en ganska ny strategi. Det tycker jag är fantastiskt. Vi hämtar matkasse på ICA. Majoriteten av barnen är allergiska mot någonting och inte samma sak. Vissa äter kött och vissa äter inte kött. Vi lagar tre olika rätter ibland. Det gäller att hitta smarta lösningar som inte tar tid. Vi bråkar aldrig om såna saker utan egentligen mest om barnen och ja lite om pengar, säger Hanna.

Hanna arbetar natt och tar hand om det praktiska på dagarna eftersom hon känner att hon har tiden. För henne spelar det ingen roll att hon städar mer än Patrik. Hon ser fördelen med att frigöra tid som de istället kan göra gemensamma saker på. En helg var 6:e vecka har de inga av barnen.

Hur gör ni för att vårda relationen?

- Ibland är vi så trötta så vi inte orkar göra någonting. Vi gör nog ändå oftare saker än vad många gifta i en kärnfamilj gör. Allt från turridning på islandshäst, weekend på hotell till att bara gå ut och äta tillsammans. Jag tycker oftast att vi hittar de stunderna när vi inte har alla barnen. Jag är kanske mer mottagligt för uppvaktning också när vi inte har alla barnen för då är jag inte så stressad, säger Hanna.

På ett vis känns det som att vi varit gifta i 10 år och på andra sätt känns det som att vi varit ihop en månad, fortsätter hon. Vi har inte hunnit göra så mycket bara vi två tillsammans men vi ringer och sms:ar varandra varje dag. De här små sakerna gör mycket och visar att man tänker på varandra. Vi skickar kanske bara ett hjärta, eller en rolig bild som man vet att den andra tycker är kul. - Får man arga gubbar däremot så vet man att den andre är arg, säger Patrik och skrattar.

Öppna dörrar VS framförhållning

När det gäller tankar kring öppna dörrar eller att ha ett behov av framförhållning så har Hanna och Patrik olika behov. Detta kan ställa till det på olika sätt. - Vi diskuterade faktiskt detta nyligen, säger Hanna. Får man säga att det inte är okej om något av barnen vill komma? Det kan vara skitdålig timing. Patrik menar att barnen alltid ska få komma. Det ska vara okej att bara komma in om man har vägarna förbi. - Jag tycker att man ska fånga tillfället, säger Patrik.

Att ha olika behov är inget ovanligt i en bonusfamilj och det som är svårt för Hanna och Patrik känner nog andra också igen sig i. Svårigheter som vad man kan och får säga till sin partners barn.

- Hade det varit vårt gemensamma barn så hade jag kanske agerat annorlunda och sagt att du får gärna komma men jag är jäkligt trött så du kan inte förvänta dig att jag ska vara social. Men så ärlig känns det inte som jag kan vara när jag inte känner barnen på det sättet.

- Jag hamnar däremot i den där obehags zonen, säger Patrik. Det där med att fånga tillfället som jag sa tidigare. Träffar man dem så sällan så... - Jag förstår också att det är svårt att säga nej, säger Hanna. Att säga att det inte passar till sitt barn.

Patrik berättar att han har svårt att sätta ner foten och att han gör det genom att ställa frågor. För honom är det ett sätt att lägga fram saker på ett försiktigt och ödmjukt sätt så att den andra kan yttra sig. – Ja, okej det kanske inte var det bästa, menar han. Att ställa frågan. Man får anpassa sig lite efter hur det är och jag tycker att det finns en viss ödmjukhet att fråga den man lever tillsammans med, säger han.

Olika familjekulturer

- Det negativa är den biten jag står för, säger Hanna. Varför krockar det? Vi krockar väl i det mesta som rör barnen. Jag brukar förklara för folk som inte fattar varför det är så jävla svårt att få ihop tillvaron och att kompromissa och vara något så när lika med barnen, med att vi kommer från två helt olika kulturer så även om vi kompromissar så kommer vi aldrig till mitten. Det är där det känns som att vi fastnar.

Vi pratar också om skillnaden i vad man får och inte får säga i en bonusfamilj kontra i en kärnfamilj. I en bonusfamilj är det okej att säga att vi har det bäst när vi är själva. Vi är så fokuserade på föräldrarollen och att vi ska kunna lyckas att ge barnen den kärlek som de ska ha men vi behöver också samla energi för att ge den. Det är inget man säger om man är i en kärnfamilj. Det är ett privilegium att få säga att det är så. Vi behöver vårda relationen på ett annat sätt. Vi behöver hitta vårt sätt att vara tillsammans när vi inte har barn tillsammans. - Det är ju det man gjort halva livet, säger Hanna.

- Jag tycker att en viktig fråga också är det som hamnar i kläm. Allt det som man inte behöver tänka på om man träffas utan barn. Framtiden. Allt det man behöver välja bort. Jag tycker att det är en av de stora grejorna. Livet blir inte som man velat och hur lever man med det, säger Hanna.

Hanna tycker vi behöver prata mer om det negativa och att vi bara touchat det. Det finns definitivt mer att prata om. Vi har all anledning att återkomma till Hanna och Patrik. De sätter fingret på många av de problem som man möter i en bonusfamilj. Olika kulturer och att man ska navigera i det och mitt i allt ska de ta hand om sju barn.

Vad skulle ni vilja ge för råd till andra par som precis träffats och där det finns barn med i bilden?

- Jag brukar säga till andra att inte ha för bråttom. Ha inte för bråttom med att flytta ihop. Hade jag kunnat göra om så hade jag valt att inte flytta ihop så snabbt. Men nu har vi fått redigera det utifrån där vi är. Jag sa till min expartner, när han och hans nya flickvän skulle bli sambo, att tänk dig jävligt noga för innan ni flyttar ihop. Det kommer fram mycket som man inte hade en aning om, säger Hanna.

- Att inte glömma vad som är viktigt. Vad är det som skapade den här bonusfamiljen från början. Relationen mellan de vuxna. Att inte problem med barnen får ta över utan att vuxen relationen är viktig, säger Patrik.

Att prata med Hanna och Patrik är lätt. De är generösa människor som delar med sig av sina tankar och känslor. De är öppna med det som är svårt. Sånt som skaver. Men också om sånt som är viktigt för att relationen ska vara hållbar. De förväntningar som omgivningen har och som framförallt Hanna behövt förhålla sig till och försvara sig emot. Hanna och Patrik fastnar i våra hjärtan för att de är just de personer som de är. Hade vi inte mött dem utan bara hört dem berätta om sina tankar så hade kanske vissa saker huggit till och även skavt i oss men det gör det inte. De sätter ord på det som är det svåra med att leva i en bonusfamilj. De områdena som vi som levt eller lever i en bonusfamilj vet finns, men som vi knappast vågar prata om.

Hanna och Patrik vågar och vi är dem evigt tacksamma för det.

I nästa nummer återkommer vi till Hanna och Patrik och vi fördjupar oss i omgivningens förväntningar och hur det kändes för Patrik när han fick gå med Hannas yngsta dotter i luciatåget med pepparkaksmössa på huvudet medan hennes mamma och pappa stod sidan om och tittade på. Såna saker som bara liksom händer om man lever i en bonusfamilj.

Hanna Larsson
Patrik Almqvist
Ålder: 36 och 44
Familj: Hannas barn, Isak 17 år, Inez 9 år och Agnes 4 år. Pojken har inte samma pappa. Patriks barn, Två döttrar som flyttat hemifrån: 21 år och 19 år. Alexander 14 år och Julia 6 år. De två äldre barnen har samma mamma och de två yngre har samma.
Bor: I en villa strax utanför Ystad.
Gör: Hanna är undersköterska på BB och Patrik är servicetekniker.