Aryel Walett del 1
Den här krönikan hör till ämnet relationer. Med syfte att ta vara på och vårda det som är viktigt, på riktigt. Innan det är för sent. Min exmake har godkänt att jag delar vår historia. Krönikan är i två delar.
På liv och död - Kärleken övervinner allt?
Julen 2017. Den första i vår fantastiska våning mitt i stan. Högt i tak. Värme och kärlek. Njutning tillsammans. Så som vi ville ha det. Trodde jag. Tänkte jag. Drömde jag om. Visualiserade jag när jag tvivlade. För vi hade ju en överenskommelse från början, maken och jag, ända sen vi träffades 10 år tidigare. Att alltid arbeta för och med vår relation. Den vi tillsammans förankrat i kärleken. Men relationen var egentligen inte riktigt som vi ville ha den och vi pratade båda två om att vi ville jobba för att få upp den på vägen igen.
Vad jag inte visste då, även om jag känt en gnagande oro, var att han under hela hösten varit otrogen.
Bara några dagar efter Alla hjärtans dag tog han sig för bröstet och började kallsvettas av smärta. Några timmar senare, på ett av landets bästa sjukhus, konstaterades att hans kroppspulsåder höll på att dissekeras. Det är kopplat till direkt livsfara. På ett ögonblick. Det visade sig att han bara var någon minut från döden. Men han hade livskraft och vilja nog att bli kvar. Även om vägen tillbaka till ett fysiskt funktionellt liv skulle bli lång.
Från ena dagen till den andra fick jag ställa mitt eget företag på paus för att kliva in i vice VD-rollen i hans. En verksamhet jag visste mycket om tack vare mitt engagemang i hans arbete, men inte tillräckligt för att rodda hela grejen. Tillsammans med hans nätverk av samarbetspartners slet jag mitt hår för att hålla ruljangsen igång. Samtidigt som jag märkte att jag andades ut det jag andats in timmar tidigare i kampen mellan att ordna med allt och oron för hans kamp för livet. Så var det dagarna efter hans insjuknande, före upptäckten som skulle pröva mig till bristningsgränsen.....
Ibland vill man bara stoppa huvudet i sanden, eller dra nåt gammalt över sig, eller gömma sig i en stor påse.
Och det är okej. När livet händer.
Förr eller senare måste man upp för luft och då finns det stora chanser till uppklarnande både mentalt och emotionellt.
Ibland behöver man vara cool, så där inifrån och ut, som för att påminna sig om att energin vi behöver har vi inom oss. ”Sitt still i båten!” som min gode vägledare brukar uttrycka det.
Människor, du och jag, är konstruerade för att hantera livet som det är, känna känslor, tänka tankar, vilja fly rent instinktivt när vi blir rädda. Det är naturligt. Rädslan stryper kraften om vi förnekar den eller blir offer för den.
Så var, känn, tänk och lev allt det du är i stunden - jobba m e d dig själv - medan du fortsätter gå framåt och göra det du är här för. Då är själen med dig hela vägen.
Du fixar det. Jag fixar det. Vi fixar det.
Denna text var min förtvivlan som formades till ett inlägg på social media när jag hade hittat makens kärleksfulla sms till och från en annan. Skickat på Alla hjärtans dag. Efter vår middag med vår framtid som samtalsämne.
Dagen efter makens operation hade jag börjat uppdatera nära och kära om hans tillstånd via Facebook. Hur fan skulle jag kunna fortsätta med det timmarna efter att jag upptäckt att han hade en affär?? Mitt i oron för hans liv – mitt i hans kamp för att överleva! – mitt i mitt idoga arbete för att rädda hans...
Mitt i hela skiten fick jag helt enkelt börja hantera upptäckten av hans otrohet.
Jag erkänner att jag föll ihop i en tårdränkt hög av mig själv. Gick i tusen bitar. Krossades. Frågande. Förbannad. Förtvivlad. Mina vänner blev min styrka när jag inte längre orkade stå på benen. Samtidigt som mitt livs kärlek låg på intensiven och kämpade för livet. Hur skulle jag och hur VILLE jag bemöta honom i detta nu?
Jag bar mig själv när jag inte föll offer för mina känslor och mitt martyrskap. Jag bar mig själv i stolthet och min aldrig sinande övertygelse om att stå kvar i kärlek.
Varför?
För att det är så man gör. Det är så JAG gör. När det handlar om liv och död. När det handlar om en medmänniskas återkomst till livet, fysiskt funktionellt. Stundtals ville jag klösa ögonen ur honom och slå honom gul och blå där han låg utan någon som helst muskulär styrka kvar. Men hur fan skulle det hjälpa?
Det svåraste var alla frågor som inte fick några svar.
Han var inte så pass medveten att jag kunde prata med honom om min upptäckt. Men nog kände han att något var fel, det förstod jag när jag väl fick möjligheten att lägga tillbaka allt i hans knä. När han var tillräckligt stark för att ta emot det han själv bäddat för.
Mitt hjärta slog hårt – av kärlek och rädsla på en och samma gång.
Han var mannen i mitt liv. Men vad hjälpte det? Jag älskade honom djupt och innerligt. Spelade det någon roll? Ja, kanske var det just det som gjorde att jag stod kvar. Jag ville undersöka om det fungerade att stå kvar i kärlek, trots allt. Jag ville ta reda på om den här händelsen i vårt liv tillsammans var vägskälet som skulle ge oss, och vårt, tillbaka, som skulle föra oss samman på djupet igen…
Fortsättning följer i del 2.
Aryel Walett
Aryel Walett, 55 år
Familj: två vuxna döttrar, bonusman numera exmake
Bor: Bohuslän
Gör: Aryel hjälper människor hantera livsfrågor och hitta sin väg framåt. Du kan läsa mer om hennes verksamhet på www.aryelwalett.se och kontakta henne på kontakt@aryelwalett.se
