Cecilia Flodfält
När man är frisk... (del 2)
Dagen kommer då jag ska träffa psykologen som ska utreda mig. Där står jag med 26 års erfarenhet av att arbeta med människor, flera års utmattning, över hundra terapitimmar, självrannsakan, lästa böcker och vetenskapliga artiklar, förändrad livsstil och känner mig som en skamsen hund, en bluff som ska avslöjas. Å ena sidan är jag livrädd att upptäcka att jag lurat mig själv att tro att något har förändrats. Å andra sidan är jag övertygad om och trygg i att jag vet precis vad jag gör och att den förändring jag gjort inom mig själv är rätt för mig.
När jag väl sitter mitt emot psykologen och börjar berätta min historia är jag fullkomligt lugn och kan se mig själv och den resa jag gjort ur ett “utifrån” perspektiv. Resultatet av berättelsen blir att psykologen delar min uppfattning om att testerna troligen inte kommer att ge några utslag. Vi är överens om att jag ska göra dem ändå och jag känner att jag kan se det som ett sätt för mig att utvärdera min resa och få verktyg för framtiden. De kommande mötena ser jag fram emot. Att fylla i tester och få dem analyserade, prata om mina erfarenheter och få en utomståendes perspektiv på den resa jag gjort, från allvarligt sjuk till där jag befinner mig idag, visar sig vara väldigt välgörande.
Testerna ger inga indikationer på stress eller utmattning. Testet för ångest ger ett visst utslag, men inte mer än vad som bedöms vara normalt. Att höra psykologens sammantagna bedömning av testerna och vad som framkommit i våra samtal, är en enorm lättnad för mig. Jag får bekräftat, av någon som är specialiserad på utmattningssyndrom, att det jag gjort för att må bättre varit rätt väg för mig att gå. Att på djupet inse hur sjuk jag varit och förstå att psykologen nu bedömer mig vara såväl frisk som insiktsfull i min självkännedom, ger mig tillförsikt och styrka att fortsätta lyssna inåt och inte tvivla på min väg. Hur mycket skam och olust jag än kände över att skickas på en utredning jag upplevde felaktig, kan jag inte annat än känna tacksamhet över att ha fått möjligheten att få bekräftelse på min inre övertygelse, att jag känner mig själv bäst och har gjort ett enormt arbete för att komma dit jag är idag. Att få betrakta mig själv som frisk.
Att vara frisk, för mig, är ingen värdering utifrån aspekterna bra/dåligt. Att vara frisk, för mig, är att bli förstådd utifrån min resa, mina förutsättningar och den förändring jag åstadkommit i mitt liv. Att vara frisk, för mig, är att inte behäftas med en stämpel att vara hon som alltid är sjuk. För den som känner till hur sjuk jag varit och på vilket sätt det begränsat mitt liv, är sjukfrånvaro med feber då och då väldigt försumbart. Allt är en fråga om hur man definierar saker.
Jag kommer alltid att behöva hushålla med min energi och vara noga med hur jag planerar mitt liv. Gör jag det kan jag fortsätta att vara frisk och leva ett gott liv på det sätt jag definierar det. Nästa gång skammen kommer på besök, vilket den kommer att göra, har jag ytterligare styrka att fortsätta lyssna inåt. Nästa gång chefen kallar till möte om min sjukfrånvaro kommer jag att gå dit med ett lugn jag inte tidigare haft.
Att betraktas som svag och sjuklig när jag, med min inre styrka och kärleken från mina närmaste, lyckats vända en allvarlig utmattning till en livskvalitet jag tidigare bara kunde drömma om, är för mig en skymf. I mina ögon besitter jag mental styrka och en livskraft som kommer att vara mig till nytta under resten av mitt liv.
Vi är många som haft oturen att brinna så mycket för det vi gör att det kostat oss vår hälsa. Det är inget som skammen har rätt att gotta sig över. Vi kan fortsätta vara engagerade, bara vi hittar vår individuella väg att vara rädda om oss själva och omgivningen lär sig att se den styrka vi besitter tack vare våra erfarenheter.
/Cecilia
Cecilia är socionom och har arbetat med barn och familjer under 26 år. Hon har lång erfarenhet av att arbeta med barn inom socialtjänsten både som utredare, skolkurator och arbetsledare för socialsekreterare och behandlare. Cecilia ser samtalet och relationen som nycklarna till ett gott samarbete med de människor hon möter. Som hon själv uttrycker det, är hon sitt eget bästa arbetsredskap. Cecilia tycker om att måla, kludda och ”leka” med lera, för att skapa harmoni och återhämtning.
