Cecilia Flodfält
När man är frisk...
Tidig morgon på jobbet. Det plingar i in-boxen och jag rycker till: mejl från chefen…… “Vi behöver prata, ses på mitt kontor om en halvtimme.”
Don´t let the behaviour of others destroy your inner peace.
- Dalai Lama
Då är det dags igen, tänker jag där jag sitter och gör listor över vad som ska prioriteras efter en veckas feber. Försöker dra mig till minnes vilken gång i ordningen denna typ av samtal initierats det senaste året. Oron slingrar sig som en rastlös orm i maggropen, tankarna far som blixtar genom huvudet och där kom den, SKAMMEN. Skammen har ett alldeles eget språk, en särskild expertis på min oduglighet. Skammen tar sig rätten att, i alla situationer, döma och fördöma mig, det som är jag. Skammen är både domare och bödel i mitt liv. Den har tolkningsföreträde när det gäller att avgöra om jag är rätt eller fel. Några gråzoner eller nyanser finns det inte utrymme för.
Med ångesten dallrande i mitt väsen, infinner jag mig hos chefen med vetskapen om att jag är fel, gör fel och inte duger. Jag borde vara någon annan, något bättre, inte svag, känslig och framför allt inte bli sjuk så ofta. Samtalet har samma innehåll som så många gånger tidigare. Min sjukfrånvaro har resulterat i en notis i chefens personalsystem och kräver därmed åtgärd. Återigen försöker jag urskuldande förklara hur min kropp fungerar, efter många år av utmattning, och känner att det mest låter som bortförklaringar och undanflykter för att dölja något. Att jag får feber med jämna mellanrum är, i mina ögon, snarare sunt än sjuk. Det är ett bevis på att min kropp reagerar i tid, tvingar mig till återhämtning och skyddar mig från att hamna i utmattning igen, vilket jag ännu inte förmår göra fullt ut “på egen hand”. Chefen säger sig som vanligt förstå, men det är ju ett bekymmer för arbetsplatsen och vad kan jag göra för att inte bli sjuk……. Kroppsspråket är avslöjande och visar tydligt att ingen förståelse finns.
Ja, vad gör jag inte redan för att jag ska förhindra att bli utmattad och endast få feber då och då? Försvarstalet fortsätter med information om att försämrat immunförsvar är en vanlig följd av långvarig utmattning, att jag med regelbundenhet gått till läkare för att ta prover och kunna utesluta någon fysisk sjukdom etc. Jag är så in i hoppsan fysiskt frisk och kan inte påverka min kroppsliga hälsa för att undvika feberperioder. Vad gör jag då för att inte känna mig stressad och orolig? Hur ska jag lyckas förklara att jag inte är stressad och orolig, att jag inte mått såhär bra på över femton år, att jag är väldigt lugn, harmonisk och positiv. Så lugn att mina kollegor söker sig till mig när de är stressade för att få stöd, sortera i sina tankar/känslor och smittas av mitt lugn. Ironi på hög nivå skulle jag vilja påstå! Här sitter jag och ska förklara min stresskänslighet. Jag, som av många betraktas som en person med god självkännedom, lugn, sansad, glad och positiv.
Det har inte alltid varit så, det stämmer, men med många års terapi i bagaget, ett vardagsliv som anpassats till mitt behov av återhämtning, träning och sinnesro vill jag nog påstå att jag gör precis det som behövs i mitt liv för att ta ansvar för min hälsa. Att jag då får feber med jämna mellanrum är för mig att betrakta som “en fjärt i vinden”. Febern är en signal som påtalar att jag sprungit lite för snabbt och behöver stanna upp och vänta in mig själv. Efter några dagar är febern över, jag har landat i mig själv och fått en påminnelse om att vara rädd om mig själv. Jag är inte orolig för min hälsa, vare sig fysiskt eller mentalt.
Numera känner jag mig själv väldigt väl och vet vad jag behöver göra när det gått lite för snabbt fram. Inbillar mig att jag inte är den enda i världen, eller på min arbetsplats, som inte är på topp konstant. Det problematiska är att det inte syns på mig. Jag är nästan alltid full av energi, effektiv, aktiv, får mitt arbete gjort inom de tidsramar som finns och kvalitén på det jag gör är, vad jag fått höra, alltid god. Med andra ord är jag obegriplig för såväl min chef, som för det system som mäter min frånvaro.
Här kommer skammen smygande, som en ful liten jäkel, som viskar att jag nog är arbetsskygg, lite lat och bekväm. Det är därför jag är hemma från jobbet med feber så ofta. Nog hade jag kunnat gå till jobbet med feber och pressat mig själv lite grann. Det är ju bara att bestämma sig och inte känna efter så förbaskat mycket. Skammen sår tvivel i min själ och ifrågasättandet sätter igång. Resultatet blev under många år alltid detsamma; Jag duger inte, jag är svag och defekt. Vad ska andra tycka, tänka? Därmed gjorde jag just det jag inte skulle göra; gick till jobbet med feber, tog på mig mer uppgifter än jag egentligen orkade med, jag log, höll god min och viftade bort alla symptom på att något var fel. Väldigt fel. Till slut räddade min kropp mig från mig själv och slutade fungera, som ett sätt att bromsa, tvinga fram en förändring och möjlighet att läka min slutkörda hjärna. Mitt förnuft säger mig att skammen har fel och att jag ska fortsätta lyssna på kroppens signaler, fortsätta göra de saker jag mår bra av oavsett om andra förstår eller inte. Jag inser på ett känslomässigt plan att det vore livsfarligt för mig att bli så sjuk en gång till. Ändå finns det stunder då skammen får fäste och får mig att tvivla på mig själv. Att inte lyckas nå fram och göra min situation begriplig, för exempelvis chefen, är frustrerande och tröttande.
Som så många gånger förr ger mötet med chefen en känsla av skam och misslyckande. Denna gång får jag dock besked om att jag ska genomgå en stressutredning via företagshälsovården, för att ta reda på vad jag mer kan göra för att undvika att bli sjuk så ofta. Jag hör skammen skratta högt inom mig och oron slingrar sig i magen så att jag mår fysiskt illa. Jag ler vänligt, tackar “ja” och säger att jag naturligtvis förstår att chefen måste göra såhär. Känslan när jag lämnar chefens kontor är minst sagt olustig. Än en gång upplever jag mig ifrågasatt och skammen festar på min osäkerhet. Vad mer kan jag göra för att bevisa att jag inte är en bluff, att jag inte hittar på, att jag faktiskt är frisk och välfungerande, trots något högre sjukfrånvaro än systemet anser normalt? Jag kanske bara lurar mig själv. Kanske har jag helt fel och har ingen som helst koll på mitt mående, mina behov och vad jag egentligen borde göra för att inte bli sjuk. Borde jag inte bara låta bli att känna efter och istället köra på? Samtidigt har jag en övertygande känsla som säger mig att de tester jag ska genomgå inte kommer att ge utslag på vare sig stress, utmattning eller ångestproblematik.
Men, vad vet jag. Kanske har skammen rätt och jag kommer att avslöjas som den bluff jag alltid varit rädd att betraktas som. Fortsättning följer i nästa nummer.
/Cecilia
Cecilia är socionom och har arbetat med barn och familjer under 26 år. Hon har lång erfarenhet av att arbeta med barn inom socialtjänsten både som utredare, skolkurator och arbetsledare för socialsekreterare och behandlare. Cecilia ser samtalet och relationen som nycklarna till ett gott samarbete med de människor hon möter. Som hon själv uttrycker det, är hon sitt eget bästa arbetsredskap. Cecilia tycker om att måla, kludda och ”leka” med lera, för att skapa harmoni och återhämtning.
