Sara Melin
Mitt barn en diagnos?
En av mina drömmar har gått i uppfyllelse….. att få skriva och sprida kunskap om hur mitt liv med barn som har olika diagnoser kan vara. Att få skriva i Bonusmaman känns toppen. Det liksom bubblar av tankar och idéer i huvudet som jag vill skriva om…. men vi börjar här:
En kort presentation:
Jag Sara är mamma, särbo, föreläsare, tandsköterska och inspiratör inom NPF. Mamma det är jag 100 % till barn som har olika diagnoser som ADHD, ADD, Autismapektra, Touretts, Dyslexi och Ångest.
Jag har också varit ordförande i Attention Gävle som är en förening för människor som har funktionsnedsättningar. Men efter några år där valde jag att fortsätta på egen hand med min föreläsning och blogg som jag älskar!
Jag var en ung kvinna med drömmar om familj… jag visste precis hur jag önskade att det skulle bli. Fina barn, hus, kanske en hund…. bra roligt jobb… jag hade framtidsplaner. Dom framtidsplanerna visade sig inte matcha det liv jag fick….
Allt började när min ena son föddes med navelsträngen hårt lindad runt halsen och alla i rummet sprang ut med honom. Kvar låg jag ensam…. jag visste inte om han levde eller vad död. När jag senare fick honom på bröstet så var han blå och medtagen.
Den dagen kommer jag att ifrågasättas för under många år framöver. För min son har ADHD, Tourettes och Autismspektra.
Under alla år som utredningarna fortlöpte så kom alltid frågan tillbaka : - Hur var förlossningen?
Jag som mamma klandrade mig själv. Kunde jag ha gjort något annorlunda under förlossningen? Rullat på höfterna som Shakira och dansat under förlossningen? Jag kanske inte skulle ha legat på rygg med fötterna i luften under förlossningen utan låtit tyngdkraften göra sitt? Jag kanske åt för lite fisk? Det kanske var osten jag åt i smyg en gång bara för att jag var så sjukt sugen på mögelost?
Alla dessa frågor kom och jag mådde allt sämre. Var det MITT fel att han hade fått dessa diagnoser?
Livet var sannerligen inte lätt. Jag var ofta själv hemma med barnen och vad jag inte visste då var att det fanns diagnoser med i bilden. Som förälder fick jag ofta höra från omgivningen att jag kunde ju prova att sätta lite gränser.
Jag kunde ju säga till på skarpen…. Jag kunde ju visa vem som bestämde…. Nån skojade om att jag kunde ju skicka dom på uppfostringsanstalt.
Det hände saker här hemma varje dag.
Varje dag var en fight, jag var överlycklig om jag kom iväg till arbetet på morgonen i tid.
En som inte ville ha strumpor på sig, en som vägrade att äta frukost med oss andra och alltid fått frukost på sängen, det kunde vara Billys pan pizza eller mamma Karins lasagne från familjen Dagfård. Vad jag inte visste då var att han hade atypisk autism och då är man väldigt ofta mer känslig för olika saker… t.ex mat. Alltid samma frukost och gärna halvfabrikat även om han vägrade att äta mat från skolan som var just halvfabrikat…. maten skulle ju vara tillagad ordentligt enligt honom.
Glömmer aldrig när jag ammade minsta sonen och ena sonen galopperade upp på gatan naken i gummistövlar på en käpphäst och Pippi Långstrump peruk. Jösses att man orkade? Men jag visste inget annat. För mig var det normalläge att alltid vara på helspänn. Bara att sätta efter i galopp själv samtidigt som jag ammade den andra.
För mig var det vardag att bli ifrågasatt även om det gjorde ont i mamma hjärtat. Jag gjorde ju allt jag kunde. Men jag visste inte om diagnoserna…. jag visste inte hur jag skulle göra, hur jag skulle bemöta.
Det blev så mycket fel. När barnen satt sig på tvären blev jag arg istället för att underlätta. Jag hade inte en aning om att förberedelse skulle bli A och O för oss om vi ens skulle komma iväg någonstans.
Det var många gånger vi stannade hemma istället för att gå bort. Det blev alltid kaos. Vet inte hur många gånger jag fick bära ut sonen i bilen utan skor eller jacka för att han vägrade att följa med. Han satt sig inne på sitt rum, låste in sig och vägrade att följa med. Å inte gjorde jag rätt…. inte förberedde jag honom på vad som skulle ske… Men tänk om jag visste, vad mycket enklare allt varit.
Tänk om någon hade givit mig en föräldrar manual där och då om barn med ADHD. Tänk om någon förklarat att vi kunnat använt bildstöd för att visa visuellt när han var liten.
Som förälder tar det lång tid innan man accepterar att något är fel. Det tar lång tid innan man accepterar att man måste söka hjälp på BUP. För ingen förälder vill att ens barn ska behöva gå dit. Med facit i handen har vi mött dom dom mest fantastiska läkarna och sköterskorna på BUP.
När jag väl ringde till hälsocentralen för att be om en remiss till barn och ungdoms psykiatrin så fick jag till svar att ALLA barn ticcsar, alla barn sätter sig på tvären och Sara inte har din son en diagnos…..
Åter igen var det mitt fel kändes det som. Var det mitt fel? Uppfostrade jag inte rätt? Denna ständiga fråga…. Jag kämpade för att få hjälp. När vi väl fick hjälpen och diagnoserna så grät jag i ett helt år.
Jag fattade inte… mitt barn ADHD?
Mitt barn en diagnos? Var det inte ouppfostrade skitungar som hade ADHD? Barn som låg på affären och skrek, svor och helt utan empati?
Det var mina egna fördomar som gjorde mest ont. Jag som alltid trott gott om folk, jag som alltid varit en människoälskare och som hjälpt andra? Hade jag det tänket själv om barn med ADHD ?
Det var en oerhört jobbig tid att konfronteras med sig själv. Jag insåg att jag själv hade haft fördomar om ADHD barn som bråkiga och ouppfostrade. Jag visste ingenting om ADHD.
Men vad jag lärt mig mycket! Jag trodde livet var slut och så gav det så mycket mera. Så mycket av extra allt i all bemärkelse. Som min minsta son säger:
- Mamma du vet att ADHD är grymt ibland. Jag är ju extra snabb, extra rolig, extra snäll och ja… kanske inte så bra, men också extra arg ibland.
Den lilla sonen är också uppkomsten till att jag har börjat att skriva blogg och föreläsa runt om i Sverige med föreläsningen ”Lilla Speedos Mamma”.
Jag har många föreläsningar inom skola, förskola, föreningar, boenden , inom psykiatrin men också anhörigstöd ,sjukvården och tandvården. Det är bland det roligaste jag har gjort. Jag vet själv hur det är att vara där… jag vet hur lätt det är att hamna i en nedåtgående spiral istället för att hamna i en positiv uppåtgående spiral. Med mina föreläsningar och med bloggen vill jag visa på tips som hjälpt oss till en bättre och roligare vardag där allt inte bara är bråk och missförstånd.
Idag har vi ett bra liv. Men jag säger inte att det är lätt. Vi skrattar ofta, vi pratar öppet om diagnoser och det har nog stärkt oss alla. Vi har fått förståelse till varför det blir som det blir ibland, för varje dag är en ny dag med nya utmaningar. Tex bara att ta sig till skolan. Eller när det händer oplanerade saker. Då märks det som mest, svårigheterna som just är diagnosen.
Idag märks knappt diagnoserna som dom gjorde som när dom var mindre. Jag är helt 100% säker på att mina kreativa killar kommer att bli dom bästa entreprenörerna , säkert egna företag så drivna och målmedvetna som dom är idag... ordet ” går inte” det finns inte. Idag är diagnoserna en tillgång och något dom har nytta av.
En otrolig resa som jag är överlycklig att jag fått vara med om.
Jag brukar tänka när det är som jobbigast: - Jag kan ju inte bli arg på en diagnos? För skulle dom inte haft diagnoserna så skulle vi heller aldrig bli utsatta för svårigheterna som gör att det fullständigt låser dig ibland. Kan jag bli arg på det? Nä det kan jag inte… Men samhället är svårt. Jag måste ju lära mig att acceptera och lära mig knepen. Att le det brukar vara väldigt bra. För du kan prova själv att le samtidigt som du låter arg…. det går inte, och det är ett bra knep. Om inte så ser du väldigt konstig ut om du storler och försöker låta arg…. det går liksom inte ihop.
Idag skulle jag aldrig vilja byta bort mitt liv med extra allt i all bemärkelse.
Nästa gång jag skriver, då ska jag lära Er hur man Mikro njuter och tar vara på dom små stunderna för att få energi och att orka…. Hur får man en familj att må så bra som man kan.
Till dess…. Ha en underbar sommar och boka gärna in mig som föreläsare .
Hepp // Sara ” Lilla Speedos Mamma
Webbsida
