En personlig berättelse

Hejsan.

Jag heter Annika Olsson. Jag är 54 år gammal och gift med Stefan sedan 15 år tillbaka. Vi bor med våra hundar och katter i en stuga på en underbar plats på Österlen, Gyllebos fritidsområde.

Tillsammans driver vi byggföretaget Stefan Hantverkarn AB. På min fritid älskar jag att vara ute i naturen. Jag löptränar och vandrar nästan varje dag. Ett stort intresse är också fotografering och jag driver även bloggen Gylleboannika där jag skriver om mitt liv på Österlen.

Min familj består av min man Stefan, som jag träffade genom mitt jobb i början av 2000-talet. Jag har tre vuxna barn i åldern 24 – 31 år tillsammans med Låke. Låke är den bästa pappan man kan tänka sig.

Det är snart 20 år sedan som jag och Låke gick skilda vägar. Våra tjejer var då mellan 6 -13 år gamla.

Vår relation hade väl knakat i fogarna en längre tid. Det var inga stormande gräl eller en massa skrik och bråk direkt. Vi hade helt enkelt bara växt ifrån varandra… eller kanske var det mest jag som hade växt. Det var i alla fall jag som tog initiativet till separationen. Det blev också jag som fick bära ”hundhuvudet”, eftersom jag träffat en ny man och valde att flytta ihop med Stefan direkt. Av ekonomiska skäl var det helt enkelt mitt enda alternativ, eget boende var inte att tänka på.

Jag säger inte att det blev en lätt tid i början, men jag hade turen att få världens bästa män i mitt liv. Tillsammans med Låke gjorde jag det så bra som det var möjligt. Den dagen då jag flyttade ut gav vi varandra ett löfte … ett löfte om att aldrig någonsin bråka om barnen. Det löftet har vi alltid hållit fast vid. Ja, vi har faktiskt inte bråkat om någonting alls. Vi har också båda varit eniga om att alltid göra allting så bra det gick för flickorna. Att så långt det varit möjligt tänka på deras bästa i första hand. Vi har aldrig pratat illa om varandra eller påpekat varandras tillkortakommande. Jag minns att när släkten tittade snett på mig i början, stod Låke upp för mig. På de första födelsedagskalasen när vi skulle samlas för första gången i våra nya familjer, kände jag hur blickarna brände i min nacke, då drog Låke ut ett par stolar åt både mig och Stefan, och sa ”ni kan sitta här” ….

Pengar och ekonomi är säkert en stor bov till bråk och oenigheter vid skilsmässor. När boet ska delas, pengar ska göras upp till barnen osv… Jag tänkte särskilt på det när jag skilde mig. Jag ville inte att barnen skulle känna det som om jag länsade deras barndomshem. Den plats där de hade sin trygghet och sitt hem, den platsen ville jag skulle vara i stort sett som den alltid hade varit. För tjejernas skull. Därför valde jag att ta med mig så lite saker som möjligt och istället försöka bygga upp ett nytt hem där de sakta fick boa in sig i min nya värd. Idag älskar jag när min äldsta dotter säger till mig  – mamma, pengar är bara papper… Såklart är det viktigt att få ekonomin att gå ihop, men ingen blir lycklig av bråka om gamla möbler och prydnadssaker.

Inte heller krävde någon av oss millimeterrättvisa när det gällde umgänget. Vi hade ett tyst samförstånd om att hjälpas åt och låta tjejerna känna att de kunde bestämma mycket om de ville. Eftersom vi hade ganska nära mellan oss (ca 1 mil) så var det ganska lätt att skjutsa fram och tillbaka. Vårt enda mål var att försöka dela upp tiden ganska lika mellan oss i början. Vi ville såklart kunna träffa dem båda två så mycket som möjligt, men det var aldrig någonsin något bråk om det. Om den ene föräldern fick förhinder, så tog den andra alltid emot tjejerna med glädje. Samtidigt som de skulle känna att de inte gjorde någon ledsen om de valde att vara hos den andra.

Min nya man Stefan fanns ju också med i familjen från början. Han la sig aldrig i, varken var och när barnen skulle bo hos oss. Jag hade helt fria händer att bestämma. Stefan var ett stöd för mig när det gällde lösningar på problem, men besluten om tjejerna la han sig inte i. För dem blev han i början mest deras kompis. Och till min stora glädje blev Stefan och Låke goda vänner och respekterade varandra direkt.

Idag tänker jag egentligen inte på att vi lever i en bonusfamilj. Det har blivit alldeles naturligt för oss alla. Mina töser räknar Stefan som en slags pappa också, och säger ibland lite på skoj ”mina pappor” om Låke och Stefan. Låke har en ny kvinna vid sin sida som bor i den gamla avstyckade gård som vi en gång köpte. Jag följer med glädje deras alla projekt och kan ärligt säga att det känns bra i hjärtat att se att både Låke och huset mina barn föddes i blomstrar. Sedan några år tillbaka jobbar Låke i vårt företag, vilket har fått många att höja lite på ögonbrynen.

Det som varit svårast och jobbigast för mig, var all logistik i början. Jag kände mig ansvarig och hade såklart skuldkänslor för vår situation, vilket ledde till att jag tog på mig alldeles för mycket av ansvaret för körningen för barnen. Jag for som en liten iller mellan jobbet och barnens olika hem. Idag skulle jag nog bett om lite mer hjälp med just den biten. Då ville jag visa alla att jag tog mitt ansvar, även om jag lämnade min man och barn. Idag hade jag nog gett mig själv rådet att jobba med min självkänsla och med mental träning.

Jag kände mig också lite splittrad mellan min nya kärlek och mina töser i början. Jag ville finnas för dem alla och det skapade en jobbig känsla för mig. Men efterhand infann sig en vardag och ett lugn. Jag hittade läkning i naturen.

Idag är jag stolt över min stora bonusfamilj, och det är en stor trygghet att ha dem alla som nära vänner. Framförallt blir jag glad då jag ibland får små bevis av mina döttrar att de fått en bra uppväxt och att de till och med tycker att det har varit bättre med vår bonusfamilj än den gamla kärnfamiljen i vissa avseende.

Mina bästa tips:

1. Sätt alltid barnens bästa i första hand. Ge dem inte dåligt samvete, prata inte skit om den andre föräldern. Jag lovar, de känner redan till sina föräldrars dåliga sidor … ja dina också!
2. Försök så långt det är möjligt att inte bråka, och i synnerhet inte om tramsiga saker som gamla prydnadssaker vid bodelningen.
3. Lägg svartsjukan, självömkan och skuldkänslorna åt sidan och se framåt på lösningar istället.
4. Tiden går så fort och det som känns viktigt, jobbigt eller ledsamt i stunden förändras ganska snart. Vips är ungarna vuxna och då är det underbart med goda relationer.
5. Försök inte ta över en föräldraroll till dina bonusbarn. Våga säga ifrån och sätta gränser, men överlåt stora beslut till föräldrarna. Var istället ett stöd till din partner.
6. Försök aldrig bestraffa ditt ex, det slår alltid bara tillbaka på dina barn. Jag har sett så många fall där föräldrar försvårar för varandra istället för att underlätta, i syfte att hämnas på sin fd partner.
7. Lär känna ditt ex nya partner. Även om ni inte blir bästisar så försök att ha en mogen relation. Det kan visa sig att det är en fantastisk person.
8. Jobba med din egen självkänsla, kanske genom mental träning. Man kan bara förändra en enda människa, sig själv.
9. Humor och självdistans. Låke och Stefan har skojat (och gör fortfarande) om vår familjesituation. Det är så befriande. Humor är underskattat.

Ja, jag hade nog kunnat skriva en hel bok i ämnet, men jag stoppar här. Vill ni kika in på min blogg så är ni mer än välkomna.

För alla ungars bästa önskar jag nya och gamla bonusföräldrar lycka till!

Varma kramar från Annika