Jonna Leifsdotter
Att inte få vara med och bestämma
Det tog tid för mig att förstå att en bonusfamilj inte fungerar på samma sätt som en kärnfamilj. I början var det svårt för mig att förstå att det inte bara var jag som bestämde eller tog beslut. Det tog tid att förhålla sig till. Alltså jag förstod ju den biten rent logiskt, men hade ändå svårt att få rätt på det. Jag var, efter att ha varit själv med mina barn i många år, så van vid att det var jag som var ansvarig fullt ut. Att det var jag som var beslutsfattare. Det var jag som styrde skutan helt enkelt.
Olika människor blir till olika familjer och vår bonusfamilj var så såklart annorlunda jämfört med den kärnfamilj jag levt i tidigare. En av de svåraste bitarna med att bilda bonusfamilj har för mig varit att jag inte har mandat i saker. I alla fall var det så i början, då när vi slog ihop våra familjer till en. Och nu pratar jag inte om att jag inte fick tycka saker gällande mitt och min mans gemensamma liv, utan det gällde framförallt saker som gällde bonusbarnen. Eftersom jag aldrig tänkte tanken i början att det skulle bli krångligt eller annorlunda, så blev det tufft för mig. (Jag var ju inne i en kärleksbubbla. Tanken på att något kunde vara svårt fanns överhuvudtaget inte.) Och det där att vi som familj behövde förhålla oss till bonusbarnens mamma blev ett uppvaknade för mig. Kanske mest för att jag var ovan. Jag hade inte behövt förhålla mig till någon annan vuxen gällande barnen innan.
Tuffast var det när jag och min man diskuterat saker med varandra. Saker som gällde barnen i familjen och därmed också bonusbarnen. Det kunde vara både små och stora saker. Ibland enkla diskussioner och ibland grejer som fick gå några varv. Men jag tänkte alltid i slutändan att vi var överens. Tills det blev på helt annat sätt när min man och bonusbarnens mamma pratat. I början sparkade det undan fötterna för mig. Det gjorde mig ledsen. Jag blev osäker på vårt band och var vi stod, jag och min man.
Nu är det ett tag sen allt det här började. Jag tog hjälp i det som var svårt för mig. Jag fick stöd i processen att landa väl i det nya. Jag fick hjälp att förstå att jag har rätt att tycka till om saker som påverkar mig, men INTE när det inte påverkar mig. Då behöver jag faktiskt inte blanda mig i alls.
Jag kan ärligt säga att det blev så mycket lättare när polletten trillade ner. Så mycket energi jag haft över till att lägga på annat. Så mycket oro i mig som försvunnit. Jag blir inte längre osäker på min man. Han är mitt livs kärlek och jag vet var vi står. Jag förstår att jag inte behöver ha beslutsrätt, för vissa saker rör inte mig och påverkar inte mig heller. Rent krasst har jag inte blivit fråntagen något, för mandatet har aldrig varit mitt. Jag behövde bara lite tid att förstå läget och acceptera det.
Visst är det en balansgång mellan att inte blanda mig i och samtidigt vara ett bollplank till min man. Och naturligtvis har jag ofta en åsikt. Ibland är det dessutom nödvändigt, även om jag inte har mandat i hur beslutet ser ut i slutändan. Jag och min man är de vuxna i vår familj. Det är vi som tillsammans bestämmer hur vi vill ha det och vad som är viktigt för oss.
Och det är himla fint när man kan lägga jobbiga saker bakom sig för att man faktiskt blivit klokare.
/Jonna
