Eva-Lena Larsdotter

Eva-Lena Larsdotter, 49 år.

Familj: Saga 22, Tor 20 och Vira 15 år samt förlovad med min särbo med Tommie.

Bor: i Gävle

Gör: Föreläser över hela Sverige med ”Barn beter sig bra, om de kan - en föreläsning för dem som vill kunna förstå vad det är som får barn att tjata, krångla & bråka” mer info hittar du här >

Hemsida
Facebook

När det inte finns någon trygg vuxen är barn utlämnade till barn

Är du en sån där som tycker att ungar inte verkar respektera vuxna nu för tiden? Du kanske tycker att du märker det på barnen i ditt eget hushåll, men framförallt så ser du det överallt i samhället. Genom media blir vi serverade artiklar om hur klungor av högljudda tonåringar styr skolorna, bråkar, använder könsord, svär och tjafsar emot de vuxna. Hur har det blivit så här? Eleverna har väldigt bra förutsättningar om vi jämför med vår egen skolgång. Lärarna har aldrig varit bättre utbildade än vad de är nu. Läroplanen är gjord med omsorg och det finns avancerade tekniska hjälpmedel.

Varför är det då så många elever som inte verkar vara intresserade av att lära sig? Det kanske går bra under de första åren, men sen är det som om läroprocessen liksom stannar i växten och gör så att vissa elever inte längre är mottagliga för vad vuxna säger.

Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare, menar att EN förklaring till barn och tonåringars destruktiva beteenden är att de har blivit mer anknutna till jämnåriga än till sina föräldrar eller andra viktiga vuxna som till exempel läraren.

Anknytning är en kraftig instinkt som vi föds med. Den är en livsviktig strävan att få vara nära en annan människa och känna trygghet. Instinkten bygger på hierarki. Den primära funktionen i anknytning är att underlätta beroende - barnets instinkt är att vara beroende av föräldern, låta sig bli omhändertagen. Viktigaste anknytningspersonen blir en orienteringspunkt dvs den person som ( oftast omedvetet ) förmedlar miljontals lektioner som lär barnet träna upp empati, personligt ansvar, självkänslan, kärlek, integritet och samarbete m.m. Barn behöver lära sig att gå igenom sorgprocessen och konflikthantering. Detta kan de inte lära sig från andra barn.

När barn är primärt anknuten till kompisar menar Gordon Neufeld att de är jämnårigorienterade. Då hamnar alla de bra faktorerna med anknytning hos kompisen i stället för föräldrar eller lärare. Jämnårigorienterade barn anpassar sin personlighet. Det finns inte något utrymme för att utveckla sin egen identitet med åsikter, behov, känslor och önskningar utan det viktigaste av allt är att behålla relationen till kompisen eller gruppen. När du är omogen så är hotet om att bli utanför alltid aktuellt, det kan räcka med att du tittar för länge på ”fel person” så riskerar du att bli utesluten och du separeras från den du anknutit till. Den här otryggheten gör att hjärnan alltid är inställd på alarm - det finns ett hot om separation och den upplevs som verklig, innan den ens drabbat barnet.

När människor har alarmet påslaget fylls de med en frustration som kommer ut i okontrollerbara ”vulkanutbrott”. Hos jämnårigorienterade är det vanligt att de trakasserar sina föräldrar eller sina lärare både fysiskt och genom ett känslomässigt avståndstagande.

Vi människor är ända ner på cellnivå inriktade på antingen försvar eller utveckling. Aldrig båda två på samma gång. När barn är jämnårigorienterade så offras den psykologiska utvecklingen som behövs för att kunna mogna och bygga upp sin egen identitet. Läroprocessen stannar av eftersom han/hon inte är självmotiverad och inte ens kan lära sig för sin egen skull. Det är bara de någorlunda mogna eleverna som kan stå ut med att göra tråkiga saker nu, för att de förstår att de själva vinner på det i framtiden. Om barnet inte kommit dit än, så behöver han/hon ha tillräcklig anknytning till sina viktiga vuxna för att överhuvudtaget bry sig om vad vuxna tycker. Det tillhör anknytningsinstinkten att vilja göra sitt bästa för den vuxne, ett omoget barn kan alltså lära sig i skolan för att vara ”god” mot föräldern eller läraren som visar intresse och engagemang.

Nu betyder INTE det här att alla barn som hänger mycket med sina kompisar är mest anknutna till jämnåriga. Det är meningen att vi ska ha flera anknytningspersoner och vi blir anknutna till både barn och vuxna. Det som är farligt är när barnet inte har någon trygg anknytning till någon vuxen. Då tappar barn sitt naturliga skydd mot påfrestningar eftersom jämnåriga inte har det tålamod och ovillkorliga acceptans som vuxna som anknutit till barnet oftast har.

Det har skett en ökning av jämnårigorientering. Gordon Neufeld (och jag) anser att det är en viktig orsak till den stökiga skolmiljön. Du kanske undrar varför det händer och hur du kan skydda dina barn?

Allt yngre barn börjar på förskola och går långa dagar i stora barngrupper med få pedagoger. Dessutom är personalomsättningen inom förskolan oftast väldigt hög. Barn och vuxna lever allt oftare ett slags parallellt liv, vi har så bråttom hela tiden. Fritidssysselsättningar kanske stjäl tid från samvaron eller så sitter föräldrarna helt fokuserade på sina egna mobiler. När det inte finns en förälder eller någon annan vuxen som tar platsen som primär anknytningsperson så är barnets hjärna inställd på att hitta ett substitut, för hjärnan står inte ut med ett anknytningstomrum. Barnet kanske vänder sig till sina jämnåriga för att hitta stöd, kärlek, vägledning, hjälp…

Det räcker alltså inte med att vara hemma. Du som förälder behöver vara närvarande mentalt och känslomässigt åtminstone ganska mycket av tiden för att få en fungerande relation med dina barn, och din partner.

Relationen mellan dig och ditt barn är viktigast av allt. Det är du som ska vara ledaren, vilket innebär att du ska förmedla all den trygghet och närhet som barnet behöver. Du kan räkna med att det här är din största uppgift tills barnet blivit vuxen. Om det blir problem så är det ditt ansvar att försöka hitta en lösning.

Kompisar är viktiga men inte viktigast

Tips från mig som är en mamma med uppvuxna barn: Så småningom kommer du att märka att småbarnsåren var en liten liten del av livet. (Om du inte har 17 ungar förstås.)

Eva-Lena, förskollärare med Magisterexamen i Barn- och Ungdomsvetenskap. Har fördjupat mig inom modern utvecklingspsykologi. Utbildad familjehandledare genom Family-Lab och utbildad i lösningsfokuserad metodik riktat mot barn och ungdomar. Eva-Lena är också grupphandledare på systemteoretisk och salutogen grund.

/Eva-Lena Larsdotter