Jonna Leifsdotter
Att aldrig sluta prata
Jag var själv med mina ungar i åtta år. Det vore lögn att påstå att det har varit lätt alla gånger, att allt gått smärtfritt och att jag alltid haft ork till att vara en bra förälder. Men jag skulle inte vilja påstå att vi haft det dåligt. Vi tre var en familj. En sammansvetsad familj och, i takt med att ungarna blev större, ett ganska väloljat maskineri.
För ganska exakt tre år sedan hade jag landat i att det inte spelade någon roll att jag inte hade någon partner. Det gjorde mig inte till en bättre eller sämre människa. Jag hade allt jag behövde för att må bra; nära och kära, fina ungar, jobb, fritidssysselsättning. Jag var bra och tillräcklig i det som var! Och frågor från bekanta om jag ”inte hade träffat någon” kunde jag låta passera utan att de påverkade mig nämnvärt. (Sen kan man ju fundera över varför folk anser sig ha rätt ställa sådana frågor?)
Så en dag dök det upp en middagsinbjudan från en bekant på Facebook. Som den tämligen sociala varelse jag är svarade jag ”ja tack”. I början framgick det inte ens om det var en stor bjudning, men jag fick veta att mina ungar var välkomna att följa med om de ville. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tänkte att det var en dejt. Men mat och gott snack tackar denna människan inte nej till.
Men det vara bara vi. Maten var toppen och vi pratade konstant HELA KVÄLLEN! Från det att vi kom innanför dörren, tills vi sa hejdå när klockan blivit mitt i natten och lite till. Från den kvällen var vi ett par. Jag, som var säker på att jag inte skulle träffa någon och som hade bestämt mig för att jag klarade mig alldeles utmärkt utan någon vid min sida (ni vet, ensam är stark… eller hur det nu var?!), hade träffat mitt livs kärlek!
Och vårt vinnande koncept? Jag skulle säga att en stor del i det är att vi inte har slutat prata sen dess! Det är ett av våra budord. Inte på något religiöst sätt, men tidigt konstaterade vi att vi hade några viktigheter vi behövde ha i vårt gemensamma liv för att kunna fungera som par. Att prata med varandra var en av de sakerna.
Om vi inte hade pratat med varandra, om allt och inget och hela tiden, så hade vi garanterat inte varit tillsammans fortfarande. Och det menar jag helt utan dramatik. Det är ett krasst konstaterande. För det har inte varit lätt alla gånger att foga samman två familjer till en. Att jag levt länge själv med mina barn och att min man tvärtemot detta inte hade varit ensamstående pappa under någon längre tid när vi träffades, gjorde att vi hade lite olika utgångsläge. Om vi inte hade haft förmågan och viljan att kommunicera i tider när allt inte flutit på friktionsfritt, är jag osäker på var vi varit idag. Att prata med varandra ÄR en grundpelare i vårt förhållande! (Och därmed inte sagt att vi inte kan vila i tystnaden tillsammans. Det behövs ju också då och då.)
Ibland har det varit en utmaning att hålla fast vid detta. Att prata om allt! Det är inte alltid jag är så bra på det, utan jag håller istället saker inom mig. Och ibland får man (läs: jag!) tänka både ett och tre varv innan man öppnar munnen. Inte för att det är något man inte får prata om, utan snarare för att det är extra viktigt att respekt och kärlek finns med i samtalet när det rör sig om svåra eller känsliga saker. I bonusfamiljer kan en sådan sak vara att prata om varandras barn. Det kan kännas som minerad mark. Detta att prata om det som är jobbigt kan vara utmanande både för den som är rakt på sak och för den parten som tycker konflikter är oerhört obehagligt. Dock kan jag tacksamt konstatera att det inte är ofta våra samtal är av den jobbiga sorten.
Men för att återgå till budorden. Om att prata är ett av dem, vad är då de andra? Jag kan säga såhär; både skratta och hångla finns med. Må så vara att det inte är några avancerade saker, men ack så härlig relationen blir när skratt, hångel och ständiga samtal finns med på priolistan!
/Jonna
