Käthe Ivarsson
Jag försöker vara hans bonus
Genom köksfönstret ser jag när han kommer med skolbilen vid halv 4 tiden. Lunkar sakta över gårdsplanen. Benen och armarna sveper likt grenarna på kastanjen i den friska höstvinden. Väskan hänger ständigt över axeln som en snuttefilt. Han tittar ner i marken när han med ett steg i taget närmar sig det som vi kallar för hans hem, familjehem. När jag hör dörren öppnas och skorna sparkas av i hallen, ställer jag mig frågan om vems bonus är han?
Bonusbarn.
Vems bonus är Kajsa 6 år som bor i en främmande familj då hennes mamma och pappa inte har förmågan att ge henne det hon behöver? Vems bonus är Lukas 14 år som är placerad långt hemifrån då han har levt ett struligt liv. Han blev slagen som barn och visste inget annat sätt att berätta det på än att slåss, stjäla och skolka? Vems bonus är de jobbiga barnen? De som utmanar föräldrarollen tills orken är slut och hjärtan spricker i tusen bitar? Det finns barn som inte är någons bonus. Inte sin mammas och inte sin pappas. Ibland placeras de i familjehem.
Bonusbarn.
De som flyttar mellan två hem. Mellan en mamma och en pappa, och samtidigt mellan två främmande människor, bonusföräldrar. Som ett halvt familjehem. De förväntas vara någons barn och någon annans bonus i det vi kallar för familj, bonusfamilj. Kärleken till barnet är både ovillkorlig och villkorad i samma hem, på samma gång, dessutom kanske på olika sätt i de båda familjerna. Om barnet inte lyckas med att bli en bonus för främlingen i den ena familjen, så får barnet flytta till det andra hemmet. Deras tillvaro är villkorad likt hans som nu står i mitt kök. Femte hemmet på 5 år. Jag ställer mig frågan om vem som ska vara bonus till vem?
Bonusföräldrar.
Vi hör talas om dem; föreningsledaren, fritidspedagogen, skolvärden och grannen. De är livets bonusföräldrar, liksom familjehemmens föräldrar. Vuxna som inte förväntar sig att barnen är en bonus, utan att det är de som är barnets bonus. Ett barn kan inte krävas att vara den som sätter guldkant på de vuxnas liv, eller ska få de vuxna att känna sig extra duktiga som bonusföräldrar i jämförelse med andra. Ett barn är ett barn, inte en kärlekstävling eller en kritik mot dig som bonusförälder. Barn finns inte till för de vuxnas skull. Vi finns till för dem. Vi ska vara bonusen i barnens liv. Speciellt i en livsomständighet barnen inte ens själv valt, såsom att leva i ett helt eller i ett halvt familjehem.
Hej, säger jag och söker hans blick.
Hej, svarar han, håller hårt i väskan, lyfter på huvudet och ler försiktigt.
Jag försöker vara hans bonus. Det är slitet, men jag är vuxen. Han är ett barn. Barn har rätt att bli omtyckta, gillade och älskade, men har inte någon skyldighet att vara någons bonus.
Käthe Ivarsson
