Hanna J Larsson

Hon – kvinnan i mina barns liv

- Får vi följa med?, frågade hon. Första gången jag skulle ta min minsting på bio. Första gången skulle det också bli för hennes bonussyster som kom att sitta i stolen bredvid. För oss vuxna var det på sätt och vis också första gången- för hon i stolen två platser bort kallas bonusmamma. – Kanske mest av andra, men dock. Bonusmamma. Till MINA barn.

Själv vet jag inte hur vi definierar oss. Hur vi definierar vårt förhållande. Det är både ”komplicerat” och ”ett fast förhållande”. Jag ser nämligen inte henne som bonusmamma- jag ser henne som mamma. Till sin dotter. Som flickvän, sambo och livskamrat till mina barns pappa.

Mina barns pappa- min brother- from – another- mother, en av mina bästa vänner, han som vet saker om mig som inte många alls vet… Samtidigt som han inte känner mig alls. För på sätt och vis är vi främlingar för varandra. I vårt nya liv. Han lever sitt och jag lever mitt. De lever sitt och vi lever vårt. Den enda rest som finns kvar är en osynlig björntråd starkare än någon annan och två små blonda flickor som kallar sig systrar.

Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag ana, önska eller tro att hon och jag skulle ha något slags förhållande. Alls. Att vi skulle gå på bio ihop. Tillsammans. Med våra barn. Och att deras första gång skulle vara tillsammans. Tillsammans… alla vi.

Aldrig kunde jag tro att jag inte skulle hysa annat än agg, avundsjuka och illvilja mot denna kvinna. Hon. Kvinnan i mina barns liv. Visst har jag gråtit, svurit och känt mig- kanske inte överkörd, men påkörd. Rakt in i hjärteroten… Visst har det funnits stunder jag önskat bort henne.

Men mest och flest stunder då jag är glad och tacksam. Enbart. Då jag finner en sann mening i ordet ”bonus”. Då jag ser att HON faktiskt är en bonus. En bonusvuxen. En bonusvän. En bonus. På riktigt. Och jag kunde inte önskat mig någon bättre. Inte han heller…

Många är de gånger bonusfamiljen är allt annat än en bonus. I mångt och mycket kanske till och med oftast. Det är i alla fall sannerligen en bonus att få se familjen växa. Växa med, tillsammans och genom andra vuxna. Vuxna man faktiskt låter ta plats i hjärtat. På riktigt. För att man vill- inte för att man måste.

Vuxna som genuint och fint får inkvartera sig- om inte i en hyresrätt så åtminstone i ett litet möblerat uthyrningsrum. Med kokvrå. Längst inne i hjärtat. På obestämd tid och kanske tillsvidare?

Kanske med förstahands kontrakt i slutändan….

Hanna J Larsson

---

 

---